Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 32. Hästar i sken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
370
Kap. 32.
Hästar i sken.
Om hvarje människa har en gifven bestämmelse icke blott i
fråga om sitt arbete, utan äfven i sällskapslifvet, så måtte det
vara vissa människors lott att öfver allt, där de befinna sig, skräpa
eller vara i vägen.
Åtminstone var löjtnant Hammelhufvud i fröken Lydias tycke
en sådan person.
Det var i själfva hans min någonting, som förargade fröken
Lydia så obeskrifligt, så snart hon endast såg på honom.
Löjtnanten hade den ingalunda vackra vanan att, som man
säger, lägga sig i allt, hvad andra talade om. Det var med
honom som med den mäktige polismästaren Dun-ka-skinn i den roliga
operetten Teblomma, han lade sin näsa i allt, hvilket ju är en
polismästares skyldighet, men ingalunda en sällskapsmänniskas.
Emellertid hade löjtnant Hammelhufvud i detta fall mycken likhet,
med operettens Dun-ka-skinn, hvilken sjunger om sig själf bland
annat följande passus:
Jag vet allt,
Jag ser allt,
Jag lägger näsan uti allt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
