Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Kap. 32. Hästar i sken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
372
att hon föreföll att vara ung, då man såg henne på långt håll,
såg ut, då man betraktade henne närmare, att vara en ganska
bedagad och aftärd kvinna.
*
Följande dagen var en söndag.
Det förefaller verkligen på landet, som om själfva naturen
skulle fira sabbaten — naturligtvis under förutsättning, att man
för tillfället icke är inne i ett oväderscentrum — en sådan stillhet
och ett så högtidligt lugn råder då öfverallt.
Hvardagslifvets mänskliga bestyr måtte på naturen intrycka
sin prägel alla andra dagar under veckans lopp; men söndagsmorgonen
äro de försvunna. Det var naturligtvis inbillning, men fröken
Lydia tyckte ofta, när hon gick ut en söndagsmorgon, att hon
kände på vinden, att det var sabbat.
Grefvinnan Stålsko hade proponerat, att hela sällskapet på
Venersholm skulle följas åt till kyrkan för att höra den berömde
pastor Frisell predika.
Förslaget accepterades.
Vagnarna kördes fram.
Grumman Rebeckas »orrkoja», som man på spe behagade
kalla hennes, vagn, skulle rymma fruntimren, det vill säga
gumman Rebecka själf, grefvinnan Stålsko, fröken Lydia och fröken
Almkrona.
»Tant Brita» blef hemma hon för att laga i ordning
middagen.
Herrarne åkte i en öppen landå.
Färden till kyrkan gick långsamt och högtidligt längs efter
den vackra Venerstranden.
Man kom upp på en kulle, Utsikten kallad, hvarifrån man
hade det härligaste panorama öfver Venern.
Fröken Lydia kunde aldrig utan att intagas af en högtidlig
känsla betrakta den stolta Venern med dess många större och
mindre segelfartyg.
Nu strålade solen i sabbatsfrid på de inånga snöhvita seglen,
hvilka liksom stolta svanar simmade på vattenytan, under det att
strandpartierna, så långt ögat kunde se till höger och vänster,
täflade med hvarandra i bördighet och blomsterprakt.
Klockorna från församlingskyrkans torn började, medan man
ännu var på »Utsikten», att ringa samman, och i deras vackra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 20:53:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/solenikd/0372.html
