Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 32. Hästar i sken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
377
Han skyndade in till fröken Almkrona, oaktadt gumman
Rebecka ropade åt honom, att han skulle gå tillbaka.
— Förlåt mig, mina nådiga damer, sade han, jag kan slå
åder sedan den tiden, då jag tog klockareexamen i världen.
Täcktes fröken Almkrona tillåta mig att visa min tjänstfärdighet.
Pastorn tog snäpparen ur klockarens hand och föll på knä
framför fröken Almkronas fötter.
Ängsligt drog fröken Almkrona sin fot tillbaka; men både
grefvinnan Stålsko och fröken Rebecka Lohufvud sade henne, att
det enda, som kunde rädda henne från kallbrand, var en
åderlåtning.
Hon måste sålunda finna sig i sitt öde.
Pröken Lydia kunde med bästa vilja, ehuru det verkligen
såg ängsligt ut med hela uppträdet, ej annat än småle åt den
omsorgsfulla behändighet, hvarmed pastorn förstod att handtera fröken
Almkronas sårade fot. Han förband den med verklig skicklighet
och gjorde därefter en åderlåtning på själfva foten.
Pröken Almkrona skrek icke alls mera, så snart pastorn
tagit hand om henne. Hon hvilade med mycken grace sin onekligen
nätta fot på hans knä, och han tycktes, om man fick döma
af något visst i hans miner, finna sig obegripligen belåten med
den tjänst, som han fått tillfälle att bevisa henne. —
Fröken Rebecka hade emellertid funnit, att hon var alldeles
oskadd, ehuru hon plågades af en svår hicka efter »magstjälpningen»,
som hon uttryckte sig.
Grefvinnan Stålsko och hennes dotter tycktes hafva kommit
bäst från leken, hvarför de skrattade åt hela äfventyret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
