Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 32. Hästar i sken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
378
Då igenkände fröken Lydia flickan. Det var dottern till
rådmannen och handskmakaren i Karlstad Bror Klippinger, pastor
Frisells fästmö.
Hon stannade bestört i dörren, då hon fick se sin fästman
med fröken Almkronas bara fot i sitt knä. Öfver hela den täcka
flickans finhylta ansikte spred sig en blygsamhetens rodnad, och
hon drog sig förlägen ett par steg tillbaka.
Nu såg pastor Frisell upp och blef henne varse.
Han rodnade, när han fick se sin fästmö, och nära var det,
att han i häpenheten hade släppt fröken Almkronas fot i golfvet.
De båda förlofvades ögon möttes.
Det måtte alldeles säkert vara ett faktum, att älskande
hafva ett eget språk, ett så kalladt ögonspråk, ty utan att ett
ord yttrades å någotdera hållet, uttryckte den hjälpsamme prästens
och den blygsamma unga flickans ögon åtskilliga sinnesrörelser.
Pastor Frisell tycktes icke vara rätt belåten med sin fästmös
uppträdande, då det skett så oförmodadt. Han såg missnöjd
och förlägen ut. — Fästmön däremot tycktes hafva blifvit ond,
det syntes mycket väl på hennes blickar och på den förtrytelsens
rodnad, som så hastigt spred sig öfver hennes kinder.
— Kom in, lilla mamsell, genera er inte, sade grefvinnan
Stålsko. Var så god och stig in, vi våldgästa alla här i stugan.
Om jag inte allt för mycket misstar mig, är det mamsell
Klippinger från Karlstad.
— Jo, fru grefvinna, svarade flickan.
— Kom in, kom in, min bästa mamsell Klippinger.
— Jag tackar, fru grefvinna, men — — —
— Var inte blyg för oss. Det har händt oss ett litet
missöde, såsom ni kanske redan har hört. Vi ha kört omkull,
våra hästar skenade och kastade oss nolens volens i diket, när vi
skulle fara från kyrkan, och fröken Almkrona råkade därvid skada
sig litet. Pastor Frisell har varit god och förbundit henne.
Den unga fästmön neg blygt och såg med ängsliga blickar
bort till sin fästman.
— Hvart ämnar ni resa, mamsell? fortsatte grefvinnan
Stålsko. Till Åmål kan jag tänka, är det inte så?
— Jo, fru grefvinna, svarade mamsell Klippinger blygt.
Jag skall resa dit tillsammans med min pappa. Vi skulle bara
pusta och fodra hästarne här.
— Jaså, är rådman Klippinger med?
— Ja.
— Nå, det var just bra, utropade grefvinnan, då kan jag
få tala vid honom några ord; det passar ju utmärkt, jag hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
