Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 32. Hästar i sken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
379
litet att säga honom. Vill mamsell vara så god och be, att jag
får tala vid honom.
— Ja, fru grefvinna.
— Lilla mamsell Klippinger, bed sin far hålla till godo och
spisa middag på Venersholm i dag, eftersom det just passar sig så.
— Ja, fru grefvinna.
— Mamsell är naturligtvis själfskrifven gäst till Venersholm
tillsammans med sin far.
Pastor Frisell blef alldeles blodröd i ansiktet vid denna
bjudning.
Fröken Lydia gaf akt på, hur han småningom blef allt mer
och mer mörk i fysionomien, under det hans vackra fästmö och
grefvinnan Stålsko talades vid. Han hade ej stigit upp och hälsat
på mamsell Klippinger, utan det såg nästan ut, som om han ej
skulle hafva velat kännas vid henne.
Då nu mamsell Klippinger gick ut för att till sin far
framföra grefvinnan Stålskos ärende, kastade hon ännu en gång på
pastorn en blick så full af sorg och förebråelse, att fröken Lydia
vid åsynen däraf kände tårar stiga upp i sina ögon. — Men han,
pastorn, den hjärtlöse, han såg det inte. Han hade inte ögon för
annat än för fröken Almkronas välformade fot. —
Det är så märkvärdigt, att en andans man, en så god
predikant som pastor Frisell, kan vara så hjärtlös.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
