Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 35. En kyss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
414
Dagen gick tillända. Den slutade med en supé, om hvilken
man endast kan nämna, att den var trefligare, än fröken Lydia
vågat vänta, emedan hvar och en hade en roll att utföra — det
var riktigt ett sällskapsspektakel, såsom löjtnanten, baron Harald
Lejonman hade uttryckt sig åt fröken Lydia efter mottagandet af
hennes korg, hvilken han syntes ha så lätt att bära -— dessutom
hade man vid supén prostens genialiska och humoristiska konversation
att tacka för trefnaden. Han förstod såväl att sysselsätta
»tanterna» och taga deras uppmärksamhet i anspråk, att de icke
hunno bryta ut på något sätt och därigenom tvinga de i sällskapskomedien
agerande personligheterna att i förtid röja sina planer,
eller för att fortfarande tala teaterspråk, bringas ur sina roller!
Efter måltiden togo rådmannen och hans dotter först afsked.
Fröken Lydia gaf akt på, att mamsell Klippinger och pastor
Frisell med särdeles stor köld togo afsked af hvarandra, fastän
de voro fästfolk, men att Harald Lejonman i stället betraktade
henne med mycken ömhet, hvilket fröken Josefina äfven tycktes
finna, samt att han fick en särdeles öm och älskvärd afskedsblick
tillbaka.
Detta förvånade flickorna.
Då därefter prosten och pastor Frisell togo afsked för att
lämna Venersholm, anmärkte de båda väninnorna, att samma ögonspel,
som växlats mellan baron Lejonman och mamsell Klippinger,
nu utspelades mellan pastor Frisell och fröken Almkrona.
Hvad af allt detta måste blifva, hade de svårt att på förhand
gissa sig till. Hade ej pastor Frisell och mamsell Klippinger
varit förlofvade med hvarandra — ja då — — — —
Sedan fröken Lydia blifvit ensam, satte hon sig vid det öppna
fönstret i sin kammare och betraktade tankfull skådespelet af
den underbart sköna sommarnatten. Hon satt försänkt i ensliga
fantasier, bland hvilka ett minne, ett för henne oändligt dyrbart
och heligt minne lyste som en klar stjärna; det var minnet af
en kyss, som häradshöfding Waldenberg hade tryckt på hennes
läppar, då hon tagit god natt af honom — en kyss — det var
ju vågsamt — men lyckligtvis hade ingen annan än fröken
Josefina Skimmerhjälm sett detta hans tilltag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
