Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 46. Grefvinnan Lohufvuds skuldregister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
506
er, när de en gång vuxit upp och då ni skall tvingas att skörda
dem.»
— Usch! sade Tilda.
— Jag fäste mig ej då mycket vid hans ord; jag var för
stolt därtill.
— Det var en ohygglig profetia.
— Ja, Tilda. Det var det. Och för länge sedan har min
skördetid inbrutit och den kommer nog att vara så, länge jag
lefver.
— Gud bevare fru grefvinnan för det.
— Tack för din fromma önskan, Tilda.
— Nå, än fröken Eveline då? Hur blef det med henne?
— Eveline, den stackars Eveline var utom sig af sorg.
— Det kan jag så väl förstå.
— Hon höll sig dag och natt innestängd på sitt rum.
— Stackare.
— Hon ville hvarken se eller höra talas om mig.
— Nej, nej!
— Den enda, hon talade med, var med min salig man.
— Sörjde inte grefvinnan öfver det där spända förhållandet
med sin systerdotter?
— Nej, jag brydde mig ingenting därom. Det var mig
alldeles likgiltigt.
— Det var märkvärdigt.
— Den tiden var jag ännu ung och firad och lefde i ett
rus af fester och nöjen.
— Ja, ja, ruset kan ju ge glömska.
— För tillfället — men uppvaknandet ur ruset är
förfärande.
— Det tror jag.
— Ångern — — —
— Har grefvinnan sedan hört något om Brynolf Svennlund?
— Ja, ty värr. Musikläraren tog sig så illa af mina grymma
ord till honom, att han miste förståndet.
— Store Gud!
— Det var min hjärtlöshet, som åstadkom denna olycka.
— Gräsligt! — Han måtte väl snart fick dö.
— Nej, Tilda.
— Arma människa!
— Han lefver ännu.
— Ännu?
— Ja!
— Hvar finnes han?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
