Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 46. Grefvinnan Lohufvuds skuldregister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
505
— Nå, men då så — — —
— Det förargade mig på det bittraste, att jag icke hade
någon verklig anledning att svärta honom inför min man och inför
Eveline.
— Det var styggt! sade Tilda.
— Ja, jag erkänner det nu.
— Det blef då parti af?
I stället för att svara på denna fråga, sade grefvinnan:
— Jag lät noggrant utforska herr Svennlunds förflutna lif
och hans släktförhållanden — och nu fick jag vapen i mina
händer.
— Var han då illa känd i Finland eller voro hans
föräldrar det?
— Hvad jag erfor, det var att Svennlunds gamla föräldrar
voro döda för länge sedan. Fadern hade varit tullvaktare vid
finska kusten samt att Brynolf hade en bror, hvilken någonstädes
i Norrland hade sitt hemvist och var i svenska statens tjänst
anställd i ett distrikt såsom — skarprättare.
— Åh!
— Det där var för mig en välkommen nyhet, må du tro. —
Skulle min niece gifta sig med brodern till en skarprättare? Det
vore en himmelskriande omöjlighet!
— Jag meddelade skyndsamt min salig man min upptäckt.
— Och han?
— Ja, nu blef han hastigt af min tanke, att ett äktenskap
mellan Eveline och Brynolf Svennlund aldrig skulle kunna komma
till stånd.
— Stackars de älskande.
— Musikläraren blef ögonblickligen afskedad och jag delgaf
honom själf mitt bestämda beslut, att Eveline aldrig, så länge jag
hade makt att förhindra det, skulle bli hans hustru. Ja, jag var
nog grym att säga honom rätt i ansiktet dessa ord: »Jag kan
omöjligen inför världen erkänna en skarprättares bror såsom min
släkting.»
— Det var grymt.
— Ja, sade grefvinnan, så länge jag lefver skall jag aldrig
upphöra att minnas, hur djupt förkrossad och jämmerligt olycklig
den stackars musikläraren var, då han efter detta samtal med
mig lämnade mitt rum.
— Stackars karl.
— Jag kan heller aldrig i mitt lif glömma hans bleka
ansikte och tårade ögon, då han sade till mig:
»Fru grefvinna! Ni sår tistlar kring er. Må Gud hjälpa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
