Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 47. Huru »Solen i Karlstad» betalar sin skuld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
516
och som du vet, Tilda, så dog hennes gamla mormor förra
månaden.
— Men, invände Tilda, hvad i all världen skola människor
säga, när de få se grefvinnan åka till skarprättarebostället?
Ett vackert leende upplyste Elsas anlete, då hon svarade:
— Kära Tilda, jag fruktar inte världens dom.
— Det är nog vackert det, men — — —
— Här måste jag fylla min plikt och försona, hvad fädren
brutit, förklarade Elsa.
— Det är också vackert och ädelt; men människorna döma
så hårdt och grefvinnan vet nog, att skarprättaren kallats »den
förbannade» och varit mycket afskydd för sitt yrke.
— Jag vet det väl, svarade Elsa. Men en skarprättare och
dennes barn äro likväl människor, äfven de.
— Nog äro de det, förstås; men — — —
— För öfrigt, fortfor Elsa, skall man helt visst icke göra
större affär af, att en grefvinna Lohufvud till Stora Högåker gör
ett besök uti skarprättarens hem, än om man visste, att min
olycklige son hjälptes på flykten af Magdalena och hennes nu
aflidne fader.
Tilda hade intet mer att invända. Hon insåg för öfrigt, att
Elsa talat alldeles rätt.
De båda kvinnorna sutto stillatigande den öfriga delen af
vägen till Arvidstorp, från den bekväma droskan njutande af
solskenet, löfskogens susande och doft samt af fåglarnes sånger.
Då och då nickade grefvinnan Elsa åt någon mötande af
det stora godsets nnderhafvande och vid grindarne, som öppnades
af jublande barnskaror, kastade hon ut småslantar, hvilka
småttingarne kämpades om att fånga.
— Där åker grefvinnan Elsa på Stora Högåker! sade de,
som sågo henne.
Folket på godset kallade grefve Ludvig Lohufvuds änka sällan
för annat än grefvinnan Elsa, detta för att skilja henne från
gamla grefvinnan Lohufvud.
— Hon åker till mästermannens på Arvidstorp, skrek en
gäll kvinnoröst, då droskan svängde af från stora vägen och
in på den lilla bivägen, hvilken förde direkt till Svennlunds
bostad.
Grefvinnan hörde detta utrop. Men det bekom henne intet.
Hon skrattade i stället däråt, seende på Tilda.
— Nu blir det allt en massa extra kafferep bland gummorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
