Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 47. Huru »Solen i Karlstad» betalar sin skuld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
517
på godset, sade hon skrattande; men det går an med det, att det
inte är första gången, som de doppa mig i kaffekoppen.
Janson, den gamla kusken, som var en trotjänare vid
gården och hade medalj på bröstet för långvarig och trogen tjänst,
hade hört såväl kvinnans utrop som grefvinnans skämtsamma ord
i anledning däraf till Tilda. Och han skrattade, äfven han, där
han satt på kuskbocken och på sitt vanliga rättframma sätt och
med en gammal trotjänares ej ovanliga dristighet anmärkte han
till hälften vänd inåt vagnen:
— Jo, nu blir det allt ett springande i hela trakten öfver
stock och sten, ur hus och i hus i åtminstone åtta dagars tid.
Och ett slammer och rumor blir det allt också skvallerkäringarne
emellan, må tro. Men det gör inte något. Ty nog är grefvinnan
Elsa en Guds ängel alltid. Till skarprättarens vid Arvidstorp
skulle gamla grefvinnan aldrig hafva bekvämat sig att fara.
Elsa hade hastigt slutat skratta och sade nu:
— Hvem kan så noga veta ändå, Janson.
Den gamle kusken skakade på sitt gråa hufvud och menade:
— Jo, det är allt säkert det. Med all respekt för gamla
grefvinnan; men nog har hon sina sidor alltid.
— Tyst! afbröt gamla grefvinnan Lohufvuds sonhustru. Janson
skall inte glömma, att Jansson är i gamla grefvinnans tjänst.
— Nej, det gör jag inte heller, sade Janson.
— Jag skall säga Janson, fortsatte Elsa, att vi kunna fela
litet hvar, och vi göra det nog äfven ofta, ty det är ju mänskligt
att fela — men det är gudomligt att förlåta, kom ihåg det,
Janson.
Den gamle kusken tog tigande emot tillrättavisningen och
klatschade ett par gånger rätt tappert med piskan, hvilket gjorde,
att hästare satte större fart.
Han hade emellertid sina egna tankar om saken i alla fall;
men efter tillrättavisningen teg han mol stilla; ty grefve Ludvig
Lohufvuds änka var hans ögonsten och hennes ord voro alltid
kostbara för honom, antingen de voro tillrättavisande, som de nyss
fällda, eller de voro berömmande.
Han sade alltid, när han talade om Elsa:
— Hon är en Guds ängel!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
