Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Kap. 75. Blommans fina, sköra stängel sönderbryts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
831
Och i spetsen för alla dessa människor syntes Bernhard Ek
själf, tagande de tätaste och bredasto tagen med sitt skarpa
afhuggningsinstrument.
*
Men låtom oss besöka magistern. —
Vi måste då begifva oss uppför tvänne trappor i prästgården
stora byggnad, ty han bebor det ena vindsrummet där.
Då vi inträda dit, finna vi honom redan uppstigen och klädd;
men i dag bär han en helt annan dräkt än den, i hvilken vi funno
honom den föregående dagen.
Hans fötter, hvilka af naturen voro små och vackra, hade
den föregående dagen pinats in uti ett par skor, som voro
alldeles för små åt honom; ty magistern hade för vana att kokettera
med sina små fötter, då han var klädd i stass.
I dag hade han tagit på sig ett par vida och grofva stöflar,
i hvilka fötterna befunno sig särdeles väl och öfver stöfvelskaften
voro ett par tämligen slitna gröna byxor uppkaflade. Och
den åtsittande jaktrocken, äfven den grön, fulländade tillika med
bössa och tvänne hundar hans utstyrsel.
Han begaf sig nu ut.
Han styrde sina steg ned till sjön, där han tog en båt, satte
sig i densamma och rodde öfver till ”bysidan”, som den andra
stranden kallades.
Väl kommen dit, drog han upp båten och släppte hundarne
lösa å den vackra med de härligsate ekar bevuxna kullen.
Hundarne hade knappast hunnit ”få upp ett spår”, förrän
en sång, sjungen på en vacker, vemodig melodi af en ljuf kvinnostämma,
nådde prästens öron.
Magistern, hvilken ville gå och gälla för, att vara fri från
alla passioner, var dock en svag syndare, han, som alla andra
människor, hvilka medgåfvo sina fel och brister och kanske han
var svag i betydligt högre grad än mången annan, åtminstone
tycktes han vara passionerad för — sång; ty han stannade,
lyssnande och mumlande — svärja kunna vi aldrig tro, att han gjorde,
trots det att intet mänskligt öra för tillfället hörde honom —
men han mumlade några icke vidare vackra ord öfver att
hundarnes skall hindrade honom från att uppfatta orden i sången.
Han närmade sig åt det håll, hvarifrån sången hördes, och
han hade snart hunnit utför kullen på andra sidan, där nu en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 20:53:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/solenikd/0831.html
