Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 75. Blommans fina, sköra stängel sönderbryts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
837
— Se så, vänd dig inte ifrån mig nu.
Ulla steg upp.
— Hvart skall du på? frågade prästen smeksamt.
— Nej, låt mig vara! snäste flickan.
— Hvad kommer åt dig? sporde Setterlund.
— Det kan jag väl säga magistern; ty hvad jag dock framför
allt lärt mig, det är att vara uppriktig.
— Det är en dygd, kära barn.
— Jag vet ej, hur det kom sig till, sade Ulla, men när
magistern såg på mig så där underligt, så kände jag det så
besynnerligt här, just i själfva hjärtat.
— Åh!
— Det gjorde både ondt och inte ondt.
— Det var märkvärdigt.
— Och på samma gång var det alldeles, som om någon
hviskat mig i örat: När förföraren lockar dig, följ icke.
Setterlund rodnade och bleknade skiftesvis och han kunde
icke uthärda den oskuldsfulla och ärliga blick, som sändes honom
från Ullas vackra ögon.
Men denna ofrivilliga rörelse bekämpade han snart och han
kastade på henne en förkrossande blick, stampade i marken och
höjde sin stämma, hvilken förut ljudit mildt och ljuft, till ett
straffande och skarpt tilltal:
— För hvem anser du mig! utropade han bland annat.
Hon svarade ej.
— Kanske för en förförare?
Samma tystnad.
— Flicka! Säg, var det din mening, din tanke!
Hon blef honom ännu svaret skyldig.
— Svara, olyckliga! röt Setterlund.
Darrande svarade då hennes milda melodiska röst:
— Bästa, goda herr magister, tag inte mina ord så illa.
— Hur vill du då, jag skall tyda dem, flicka? bannade
Setterlund.
— Skulle jag hysa sådana syndiga tankar om den värdige
prästman, som beredt mig till Guds bord?
— Du borde i sanning inte det, Ulla! sade prästen strängt.
— Nej, nej, jag gjorde det inte heller.
— Hvad menade du då flicka?
— Jag rår inte för, att det föreföll mig såsom jag sade.
— Olycklige! utropade prästen. Det är satan, som
frestar dig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
