Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 79. Rikedom och fattigdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
886
tilldelad den rike mannen, förstör han den dock icke i verkligheten.
Han är blott den kanal, genom hvilken rikedomen utströmmar till
andra. Och på detta sätt är rikedomen ofta lika väl fördelad,
som den skulle kunna blifva på något annat —
— Men det är därför icke sagdt, att det är väl, att några
få personer i samhället äro rika och alla andra fattiga.
— Nej här är frågan endast och allenast, om rikedomen i
allmänhet är skadlig för den fattige.
— Ja, ja, jag har också uppfattat det så.
— Det felaktiga ligger däruti, att man antager den rike
vara orsaken till den fattiges svåra ställning.
— Den tanken är dock vida utbredd.
— Det oriktiga häruti blef redan i för länge sedan
försvunna tider utveckladt uti fabeln om magen och lemmarne.
— Den har jag inte hört.
— Det var eget.
— Går det an att få höra den?
— Mycket gärna. Den fabeln lyder sålunda:
En gång började kroppens alla lemmar att knota på magen,
emedan den begagnade sig af alla de öfrigas arbete och förtärde
allt, hvad de hjälpte till att anskaffa, utan att gifva något
tillbaka. Lemmarne beslöto således enhälligt att upphöra med allt
arbete.
— De sträjkade med andra ord, sade Ludvig Lohuufvud.
— Ja, de undandrogo sig en lång tid att tjäna den lata
magen.
— Och fingo bakslag.
— Foten nekade att bära magen omkring, handen ville
icke föra maten till munnen, näsan ville icke lukta, ögonen icke
se för att gagna magen, öronen förklarade, att de ej ville lyssna
till middagsklockan och så upphörde alla de öfriga lemmarne med
sitt arbete.
— En generalsträjk.
— Men då nu magen någon tid varit alldeles tom, började
alla lemmarne att lida.
— Den där ej vill arbeta, han skall icke heller äta, heter det.
— Armar och ben blefvo matta, ögonen dunkla och hela
kroppen svag och af tärd.
Då tog magen till orda, sägande:
— Ack I dåraktiga lemmar! Nu sen I då, att hvad I hafven
gjort för mig, det gjorden I uti verkligheten för Eder själfva.
Jag förtärde icke för mig själf den föda, som ingafs mig, utan
smälte den och beredde den, så att den förvandlades till blod,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
