Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kunskapens träd,
SAGA.
I världens mitt
blommar ett väldigt träd. Stora
och gyllene bli dess
frukter. Dess skugga är som
svalkande balsam för
sårade och brända lemmar.
Vindens sus i dess
lövverk är som vemodig och
ljuv musik. Ingen like
har det trädet.
Kunskapens träd kallas
det, och var och en som
äter av dess frukter lever.
Den som sitter i dess
skugga, hör dess sagor om
solar som tändas och
slockna, om stjärnor som dö
och födas, om gudar som
hyllas och glömmas, om
hjältars bragder, om
snillens storverk, om
människornas lidelser, om fol
kens strider. Den som
sitter där hör haven och
floderna, bergen och
slätterna, skogarna och fälten
förtälja sägnerna om allt
som skett och varit och
är, om folkvandringarna,
om mänskofärderna och
äventyren, om de stora
skeppen och karavantågen,
om de gamla städerna som
äro i ruiner och de nya
som skola bli det och om
de städer som skola
komma efter de som nu äro.
För den som sitter där
under det trädets skugga
taga aldrig sagorna slut,
aldrig slut. De äro tusen
gånger fler än stjärnorna
och blommorna och
sädesaxen. Intet tal kan tälja
dem.
Framför trädet är satt
ett blixtrande svärd. De
som komma förbi det äro
endast några få, de som
sitta i trädets skugga äro
så lätt räknade. De många,
massorna av mänskorna,
komma icke förbi det
ljungande svärdet, endast på
långt, långt avstånd höra
de en och annan ton från
musiken i trädets krona, en och
annan mening ur de oräkneliga
sagorna. De längta och längta efter
att få känna svalkan och höra
tonerna och njuta av sagorna,
men de komma icke in i
lustgården där kunskapens träd blommar.
Din far och mor veta det och
känna det så tungt och bittert.
Goda, trägna miljoner människor
komma inte in i lustgården till
kunskapens träd som bär livets
krona. Och varför? Därför att dé
äro fattiga, därför att deras
föräldrar varit fattiga.
Men så får det icke förbliva
ständigt, säga de längtande
miljonerna, säga far och mor. Om icke
vi komma därin, om icke vi få
höra sagorna från kunskapens träd, så skola
ni det, våra barn, eller åtminstone edra barn,
när ni bli stora. Därför ha vi slutit förbund,
alla vi som äro utestängda. Därför är det
vi gå på mötena och sammankomsterna,
därför är det vi samlas i tåg 1 maj, därför är
det vi bilda föreningar och’klubbar, därför
är det vi agitera, därför är det vi kämpa. En
gång skola vi ha blivit så starka, så övade,
så modiga, så segervissa att ingen makt kan
stå oss emot, att svärdet skall falla ur deras
händer som hålla det framför lustgården och
kunskapens träd.
Barn! Nu vet du varför din far tillhör
föreningen, varför din mor hjälper din far att bålla
ut i striden och varför även du måste tillhöra
föreningen, när du blir stor. Det är för
sagornas skull som alla de få höra som nå fram
till kunskapens träd. FREDRIK STRÖM.
7 vita slottets örtagård,
där gångar gå i krokar
kring rosensäng med myrtenbård
inunder röda bokar,
där vandrar liten trädgårdsdräng
till gurkrabatt och liljesäng
med vatten ifrån bäckens sväng,
där pilaträdet slokar.
JMu kvällsol skiner röd och stor
bak gyllne gallergrindar.
Turing slottet, där prinsessan bor,
nu sova alla vindar.
Tfring tinnarna står himlen blå
med små, små ljusa stjärnor på. —
Vem kommer smygande på tå
bakom alléens lindar?
Del skymtar fram en liten kjol
av fint och snövitt siden,
som skenet ifrån kvällens sol
gör rött som bäckens viden.
Det glänser till från guldbrunt hår,
så att liksom en krona står
om flätans lilla krans, som går
kring nacken konstfullt vriden.
Tion stannar bak en lindestam
och tittar bort på drängen,
som vankar där så sorgesam
och vattnar blomstersängen.
»En så bedrövad min han tar!
Här går han ensam alla dar,
och ingen enda vän han har,
den stackars lille drängen.»
★ ★
Och strax en kyss hon honom ger
och strax därpå en annan.
Eör häpnad ingenting han ser
och tappar vattenkannan.
Med ens hon sen försvunnit har,
och kvällen står så tyst och klar,
och drängen står förvirrad kvar
och håller sig om pannan.
I P.
‘Prinsessan oefi den lille
frädgårdsdrängen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
