Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och pojken fick stora jordagods och mycket
pengar och vart en svårligen rik och mäktig man
i landet.
När året började lida mot sitt slut, sadlade
han sin bästa gångare och red i sporrsträck över
heden mot hemmet.
Den väg, som den tredje pojken gick var
mycket längre än de andra, men den ledde också
till staden. Som pojken nu gick där och trallade
på en munter stump började han också bli
törstig. Han såg sig omkring. Han gick just över
ett stort berg och däruppe fanns inga källor.
Nå, då fick han väl ta fram mors röda äpple.
Han vände och såg på det innan han åt det,
och tänkte på hemmet.
Då gnällde det till bredvid honom:
»Åh, ge mej. det där vackra äpplet. Jag är så
törstig, så törstig.»
Pojken såg upp och fick se en gammal
gumma, som satt vid vägen. Hon såg alldeles
utmattad ut.
»Åja det kan ni väl få. Nog för jag är törstig
själv, men jag hittar väl någon källa, när jag
kommer nerför berget.» Och så gav han gumman
mors röda äpple.
När han nn hade vandrat i dagarna sex, kom
han fram till den stora staden. Han fick också
höra om prinsessans sjukdom och gav sig ut
för att söka jättekungens trädgård.
Han vandrade genom nätter och dar, över
hundramila skog, över sjöarna blå och de höga
bergen. Och serla en afton stod han på Tursebergs
topp.
Han klättrade upp för muren, men där vart
han sittande.
Som nu natten led om fick han se var en
underskön jungfru gick omkring i trädgården.
Han tänkte just ropa på henne och be om
hjälp, då hon av sig själv kom fram till muren.
»Nej men goddag du», sade hon och skrattade,
»varför sitter du så .ensam och övergiven på
muren.»
»Ja, du kan skratta du», svarte pojken, »men
jag skrattar så lagom. Jag skulle hit och hämta
ett äpple åt lilla prinsessan, och nu sitter jag
här fasttrollad, och ser alla de sköna äpplena
mitt framför näsan, utan att kunna nå ett enda.»
»Vänta, så skall jag hjälpa dig», svarte flickan.
Och så sprang hon bort och tog ned ett äpple
och räckte pojken. Sedan hjälpte hon ned honom.
Pojken tackade förstås för hjälpen, men det
ville icke flickan höra talas om.
»Tacka dig själv du», sade hon, »för hade
inte du givit mig ditt röda äpple, när jag satt
gammal och törstig på berget, så hade du inte
fått någon hjälp nu.» Och därmed försvann hon.
Pojken förundrade sig storligen och började
sin vandring hemåt. När han kom till den stora
staden, gick han upp i slottet och gav prinsessan
det undergörande äpplet.
När prinsessan fick det, sprang hon strax upp
och föll pojken om halsen och kysste honom.
Och så började man rusta till bröllop på slottet.
Men, som året nu led mot sitt slut, så ville han
först fara hem och hämta sina föräldrar och
bröder till bröllopet.
Därför lät han spänna för sjuglasvagnen med
sex vita arabiska hästar, och åkte hem över
berget.
Och på dagen ett år efter sedan de skiljts åt
kommo alla tre bröderna var sin väg och möttes
vid korsvägen.
Den äldste koin vandrande med en stav i sin
hand, den mellerste red sin gångare grå, men
den yngste åkte i sjuglasvagn efter sex vita
araber.
De tre bröderna berättade nu sina äventyr för
varandra. Sen satte den äldste sig upp i den
yngstes vagn och så for man mot hemmet.
Där vart en glädje utan all ända över
återseendet. Och när de vilat sig några dar, togo de
de gamla med sig och foro till den yngstes
bröllop med -den sköna prinsessan.
Men den äldste pojken vart stallmästare hos
sin yngre bror.
Så slutar sagan om tre röda äpplen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
