Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om himlarymden och om jordens
uppkomst.
Förut har ni fått höra något om solen och
stjärnorna, och ni vet nu, att jorden är ingenting
annat än en sådan stjärna, och en av de allra
minsta. Den är en planet, d. v. s. den hör till
de stjärnor, som kretsa runt kring solen. Men då
kunde ni fråga, varför äro då alla dessa
planeterna så där bundna kring solen? Jo, därför att
de på sätt och vis äro födda av solen, de äro
solens barn. Det skall jag nu förklara, men
dessförinnan får jag tala något om själva
himlarymden vi bo inom.
Ni har nog ofta hört och sagt för er själv det
ordet oändlighet. Och ni har också ofta sagt de
orden liv och rörelse. Men om jag nu säger: det
finns inget ställe i hela världsalltet, där liv och
rörelse tar slut och tomheten börjar — har ni
då riktigt tänkt över vad det skulle betyda? Det
betyder, att man kunde med den förfärligaste
hastighet fara i hur många miljoner år man än
ville säga åt vilket håll som helst, och man
skulle ändå aldrig komma till något slut. Det
betyder, att det inte finns ett enda litet tomrum
av den stora omätliga rymden, där det inte finns
soiar och planeter, som virvla kring varandra,
som brusa framåt, storma framåt, som Btråla,
brinna och väcka liv på andra världar, att det
inte finns något mörkt tomrum, där det inte
finnes rörelse och liv.
Det är rakt inte många hundra år sedan man
hade en helt annan uppfattning av världen. Till
och med den där duktige mannen Copernicus,
som ni har hört talas om, han som först fann
ut att det var jorden, som gick omkring solen
och inte tvärtom, han hade den föreställningen
att solen var hela världsalltets medelpunkt, och
så trodde förresten alla på den tiden. Nu vet vi,
att solen är en alltför liten himlakropp för att
så där kunna vara i mitten av allting, det finns
stjärnor, som är många gånger större än solen.
Men var finns då medelpunkten, världens mitt?
Den finns alldeles ingenstädes, för vi vet ju inte
var ändpunkterna finns, eller rättare, vi vet att
det finns inga ändpunkter alls.
Vart gå då stjärnorna hän? De gå framåt:
framåt i rymden. Och finns det något som
sammanhåller dem? Ja, det finns ett band, som
sammanhåller allting i den vidunderliga
stjärn-rymden, det är tyngdkraften. Det är den som
liksom ordnar allting, annars vore det svårt att
säga, hur det skulle gå.
Alltså: tänk er nu för en gångs skull riktigt
väl in i det, att världen är ofantligt stor, och att
det finns stjärnor och världar överallt! Om viså
skulle i tankarna gå igenom den lilla biten av
himlarymden, som vi kunna komma åt genom
våra instrument, kikarna! Vi ha då många olika
slags himlakroppar, som vi kunna studera. Allra
först komma vi till planeterna med sina månar,
sedan ha vi fixstjärnorna, samlade på himmelen
till vissa figurer, som kallas stjärnbilder eller
också som små prickar med i den stora ring av
stjärnor, som går kring jorden, och som heter
vintergatan. Men går man allra längst ut i
rymden, som vi kunna komma åt, så komma vi till
ännu ett annat slags underliga himlakroppar, som
kallas stjärntöcken eller nebulosor. De flesta av
dessa stjärndimmor äro inte dimmor alls, utan
bestå bara av en hel samling stjärnor av
alldeles samma slag som vår vintergata. Tänk er
vintergatan flyttad långt, långt ut i
världsrymden på samma avstånd från oss som dessa
ne-bulosorna, då skulle vår stora, väldiga vintergata
inte synas annat än som ett sådant där litet
stjärntöcken, som man behövde de starkaste
kikare för att upptäcka! Och det finns många
sådana, det finns miljontals med vintergator, vi
kunna bara inte se dem.
Men inte alla dessa nebulosor äro sådana där
hopningar av stjärnor, det finns några, som
verkligen består av dimmor, kunde man säga. Dessa
här riktiga stjärntöcknen se då oftast ut som
spiraler eller ringar, som gå ut från en rund
kärna. Dr sådana himladimmor, dimklumpar och
dimringar, är det som världarna och solsystemen
har uppkommit.
Och nu få vi gå tillbaka tilladet vi började
med. Jag sade att alla planeterna voro bundna
vid solen, voro solens barn. Nu är det lätt att
förstå varför. Solen och alla planeterna ha till en
början varit en enda sådan himladimma, ett
stjärn-töcken? eller en nebulösa, och från den har det
utgått spiraler och ringar, som sedan söndrat sig
från själva kärnan och bildat små himlakroppar
för sig.
Och se vi nu närmarejpå en sådan spiralgren
eller en ring av den första stora dimklumpen, så
kan den i sin tur betraktas som en sådan
nebulösa med en kärna i mitten, och spiralgrenar,
som gå ut från den. Av dessa nya spiralgrenar
blev det åter nya himlakroppar, som då blevo
planeternas barn; det är månarna.
Men hur gick det månne senare med själva
planetens eller låt oss nu säga jordens kärna?
Jo, det gick långa, långa tider, och så började
den att svalna från att ha varit mycket het.
Varför månne? Jo, ni vet att jorden är omgiven
av ett hölje med luft, som sträcker sig flera mil
uppåt. Stiger man nu upp genom det här
luftlagret — t. ex. i luftballong — så finner man
att det blir allt kallare däruppe. Och där
utanför luftkretsen, där vet man att det är förfärligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
