Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kallt, flera 100 grader kallt. Genom denna kalla
rymd skulle nu jorden färdas, och då var det
väl inte underligt, att den kyldes av en smula?
Hela planeten hade först, som jag sagt, varit
en stor dimklump. Allting hade varit i
gasformigt tillstånd där. Det var så varmt, att inget
enda ämne kunde vara annat än som gaser där.
Men när så jorden avkyldes allt mer och mer,
så var det många ämnen, t. ex. våra metaller,
järn, guld och silver, som inte kunde hålla sig
längre som sådan ånga, utan flöto ut och bildade
en kärna, som var flytande.
Och så kunde det gå långa, långa tider igen
och så hade jorden kylts av ännu mera, och så
kunde ämnena inte ens hålla sig flytande längre,
utan så stelnade de. Men de stelnade bara på
ytan, där innanför låg fortfarande den varma,
glödande massan och flöt. Och även sedan det
bildats en tunn, stelnad skorpa omkring hela
jorden, så låg denna glödande massa därunder
och bände på. Det hade inte varit roligt att gå
på den då •— men det fanns heller ingen som
kunde det — det hade varit som att gå på ett
gungfly, som när som helst kunde brista. Tunn
som skorpan var, så genombröts den på otaliga
ställen, och de flytande massorna strömmade ut
däröver. Hela jorden såg ut som om den var
sårig av de många sprickorna.
Men nu tror jag det är tid att slutä för denna
gången. En annan gång få ni höra hur det
sedan gick med jorden, hur det gick till när berg
och dal och hav bildades, och vad det var för
underliga varelser som levde här, innan
människan kom till.
A. N.
Olycksfågeln och lyckoprinsessan.
Efter en tysk saga, berättad av V. A—cl. I
I en liten stad bodde det en gång för många
år sen en pojke, som alltid hade otur med vad
han än tog sig för. Skulle han t. ex. gå efter
vatten i en kruka råkade han nästan alltid tappa
krukan, och när han så gråtande skulle plocka
upp bitarna skar han sig oupphörligt i fingrarna
så det blödde. Och s.ädan otur hade han med
allting. — Pojkens far kallades på sin tid
»olycksfågeln» och så fick också han heta »olycksfågeln».
Emellertid hade nu både fadern och modern
dött, och den stränga gamla fastern, som tagit
pojken till sig, var så stygg, och bannade och
slog honom jämt och ständigt. Så växte
»olycksfågeln» upp, blev stor och stark, men hade
alltid samma gemena otur. En dag insjuknade
emellertid den stränga fastiern och dog. Hon fick
en hederlig begravning och »olycksfågeln» sörjde
henne uppriktigt.
Nu stod han då alldeles ensam, men inte gick
det bättre för honom ändå. Slutligen beslöt han
att ge sig ut i den vida världen. »Sämre kan
det då inte bli», tänkte han, »kanske det till och
med blir bättre». Så sålde han allt vad han ägde,
stoppade pengarna på sig och gav sig i väg mot
stadsporten. Innan han kom dit skulle han
emellertid gå över stenbron till floden, som flöt
genom staden. Här på bron stannade han nu och
lutade sig över räcket. Han såg på vågorna, som
skummade förbi bropelarne där nere, oph han
blev med ens riktigt sorgsen till mods. Det vore
väl ändå bra stor synd att lämna den stad, där
han tillbragt hela sitt liv, tyckte han. Medan
han funderade på det, ryckte emellertid vinden
plötsligt av honom mössan, och förgäves sökte
»olycksfågeln» få tag i den igen. Den var redan
långt borta och hoppade gladligen i väg med
flodens böljor. Varje gång den var uppe på en
vågkam tycktes den ropa upp till honom: »Adjö
med dig, olycksfågel, nu reser jag min väg, bli
du hemma om du har lust!» Men det hade
»olycksfågeln» rakt ingen lust till, och så gick
han ut genom stadsporten och vandrade vidare
utan någon mössa.
När han så /gick där på landsvägen, hände det
sig allt emellanåt att han råkade några lustiga
sällar, som också voro ute på vandring. De
före-slogo honom att slå sig samman med dem, men
han bara skakade dystert på huvudet och sade:
»Jag passar nog inte för er, för resten heter jag
olycksfågeln». Så fort de glada gossarna hörde
det namnet, mörknade deras uppsyn och de gåvo
sig åter i väg. Kom han en kväll trött och
hungrig till ett värdshus, och slog han sig ner där i
en vrå vid ett stop vin, kunde väl den lilla
värdshusflickan gå fram och klappa honom på
axeln och fråga, varför han såg så sorgsen ut,
men han behövde bara säga vad han hette, så
gick flickan åter bort och lät honom sitta där
och grubbla.
Då »olycksfågeln» hade vandrat så flera veckor
å rad utan att egentligen veta vart det bar hän,
kom han en dag fram till en underbart skön
trädgård, omgiven av ett stort gyllene staket.
Där inom såg han väldiga urgamla träd och täta
buskar, omväxlande med stora gräsmattor. Tama
hjortar och rådjur spatserade omkring på de fina,
sandade gångarna, kommo fram ända till gallret,
stucko ut sina huvuden och åto bröd ur hans
hand. Men mitt i trädgården såg man ett ståtligt
slott höja sina silverbeklädda tinnar. »OlyckB-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
