Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fågeln» var förtrollad av all denna prakt, och
han gick runt omkring trädgården, för att finna
någon ingång. Så kom han slutligen till en hög
port, och därifrån ledde en skuggrik allé rakt
upp till slottet. Allting var så tyst och ingen
människa syntes till. Vid portgången hängde det
en anslagstavla, och när han fick se den tänkte
han strax: »Naturligtvis! när man finner en så
härlig trädgård, där portarna stå på vid gavel,
skall det också hänga ett plakat, där det står:
inträde förbjudet». Men till sin stora häpnad såg
han att han den här gången tagit fel, ty på
anslagstavlan stod det blott: »Den som går in här
får ej gråta». »Det. var då en rolig inskrift»,
tyckte »olycksfågeln», och för säkerhets skull
torkade han sina ögon riktigt väl, så att ej någon
enda droppe skulle finnas kvar i någon vrå. Så
gick han då in i trädgården. På den stora
huvudgången, som ledde upp till slottet, vågade han
ej sätta sin fot, utan slog i stället in på en
sidogång omgiven av höga jasmin- och
rosenhäckar. Slutligen kom han fram till en liten
träddunge, och genom den gick det en stig, som bar
upp till en kulle. När han hade gått genom
dungen, fick han se en underbart vacker fiicka
sitta uppe på toppen av kullen. I sitt sköte hade
hon en guldkrona, som hon allt emellanåt
andades på; så tog hon upp sitt sidenskärp och
gned kronan med det, tills den åter blev blank,
och sen klappade hon av förtjusning i händerna,
strök tillbaka sitt långa, guldgula hår och satte
kronan på sig igen. Den stackars »olycksfågeln»
blev riktigt rädd, när han fick se henne. Hans
bjärta bultade alldeles våldsamt, och han kröp
ned och gömde sig bakom en buske. Det bar sig
emellertid inte bättre,, än att han fick en kvist
rakt framför näsan på sig, och när så vinden
vaggade kvisten fram och tillbaka, så att den
kittlade hans näsa, kom han att nysa till.
Förskräckt vände sig då flickan om och fick se
»olycksfågeln» sitta dar och huka. »Varför
gömmer, du dig?» ropade hon. »Du vill mig väl inte
något ont, eller är du rädd för mig?» Darrande
som ett asplöv, trädde då »olycksfågeln» fram.
»Ah, du gör mig ju ingenting», sade hon och log.
»Kom hit, sätt dig hos mig en stund, mina
lekkamrater ha sprungit sin väg, och jag är alldeles
ensam! Berätta mig något riktigt roligt, som jag
kan skratta åt! Men, hör du, du ser ju så sorgsen
ut! Vad fattas dig? Om du bara inte såg så
dyster ut, hade du varit riktigt väcker!» »Om
du nödvändigt vill, kan jag ju sätta mig hos dig
ett tag. Men vem är du egentligen? Jag har
aldrig min tid sett något så vackert som du!»
»Jag är lyckoprinsessan, och detta är min fars
trädgård». »Men vad kan du göra här så ensam?»’
»Jag malar mina rådjur och hjortar och putsar
min krona.» »Och sen?» »Sen matar jag mina
guldfiskar.^ »Och sen då?» »Sen komma mina
lekkamrater, och så sjunga vi och leka och dansa!»
»Det måtte vara ett underligt härligt liv du för.
Och har du haft det så alltid?» »Ja, alltid! Men
säg mig nu vem du är och vad du heter!» »Tala
inte om det, allra skönaste prinsessa, jag är den
olyckligaste människa i världen och har ett så
förskräckligt fult namn!» »Jag har hört många
fula namn, men vad kan väl ditt vara då?»
»Jag heter olycksfågeln.» »Olycksfågeln! Det var
då det roligaste jag har hört! Men kan du då
inte få ett annat namn! Hör du, jag skall tänka
ut ett riktigt vackert namn till dig, och så skall
jag be min far att du får bära det namnet. För,
ser du, min far är kung, och han kan, allt vad
han vill. Men det gör jag bara under villkoret
att du skall se glad ut. Stryk då håret ur
pannan ett tag! Nu ser du ju riktigt bra ut! Säg
mig nu varför du egentligen är så sorgsen! För,
ser du; jag är alltid glad och alla som jag talar
med bli glada! Varför är du då så dyster?»
»Varför jag är så dyster? Därför att jag hela
mitt liv varit dyster och alltid har otitr. Och är
du alltid lika glad! Hur bär du dig då åt!»
»Jo, ser du, när jag en gång var mycket liten,
kom det en fé, som min far gjort stora tjänster,
och kysste mig på pannan och sade till mig:
Du skall alltid vara glad, och alla som se dig
skola bli glada. Om du möter någon riktigt
olycklig människa kommer han att glömma sin olycka.
Lyckoprinsessan skall du heta. Men du har kan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
