Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men alla längta efter henne oeh tacka henne
och välsigna henne. Hon går genom skogen och
rör vid blommorna och träden, och strax
spricka de ut. Hon går genom stall och ladugård
och löser djuren och släpper ut dem i markerna.
Hon går rakt in i människornas hjärtan och
gör dem glada. Hon gör det svårt för den
flitigaste gosse att sitta stilla på sin skolbänk, och
hon kommer honom att göra en ryslig massa
bockar i stilböckerna.
Men hon gör . det inte alltsammans på en
gång. Först kommer hon till dem, som längta
tnäst. ,
Så kom det sig nu, att samma natt, hon kom;
gipk hon rakt bort till sipporna, som stodo i sina
gröna schaletter och inte kunde stå ut längre.
Och ett två tre! så stodo de där i nystrukna, vita
kjolar och voro så friska och vackra, att stararna
sjöngo sina vackraste visor i förtjusningen över
dem.
»Nej, vad här är skönt», sade sipporna. »Vad
solen är varm, och vad fåglarna sjunga sen!
Det är tusen gånger härligare än i fjorl»
Men det sade de nu vartenda år, så det kan
man inte räkna.
Nu var där många andra, som blevo alldeles
yra i huvudet, när de sågo, att sipporna hade
slagit ut. Det,var en pojke i skolan, som redan
ville ha sommarferier, och så var det boken, det
stora vackra boketrädet, som var alldeles rysligt
förnärmad.
»Kommer du inte snart till mig, Jungfru
Vår?» sade boken. »Jag är väl ändå en mycket
mera betydande person, än de usla små
sipporna, och jag kan verkligen inte längre hålla igen
mina knoppar.»
»Jag kommer, jag kommer», svarade Jungfru
Vår. »Men du måste ge mig litet tid ännu.»
Hon gick vidare genom skogen. Och för varje
steg var där massor avsippor, somslogout. De
stodo i täta flockar, kring bokens rot och,böjde
blygt sina, runda huvuden mot jorden.
»Se ni bara frimodigt upp!» sade Jungfru
Vår, »och gläd er åt den klara solen. Ert liv är
så kort, — ni måste njuta det, medan ni ha
det.»
Sipporna gjorde som hon sade. De sträckte på
sig, allt vad de orkade, och bredde ut sina vita
blad åt alla sidor för att dricka så mycket
solsken som möjligt. De stödde sina huvuden mot
varandra och snodde sina stjälkar tillsammans
och skrattade och hade hjärtans roligt.
»Nu kan jag inte längre», sade boken, och så
slog den ut.
Blad efter blad kröp fram ur sitt gröna hölje
och bredde ut sig och viftade i vinden. Hela
den stora gröna kronan välvde sig som ett
mäktigt tak över jorden.
»Nej men är det redan afton?» frågade
sipporna, som tyckte, att det blev alldeles mörkt.
»Nej — det är döden», sade Jungfru Vår.
»Nu är det slut med er. Det går med er som
det går med allt det bästa här i världen. Allt
sammans måste spira och blomstra och dö.»
»Dö?» ropade några små sippor, »skä’ vi
redan dö?»
Och några av -de stora blevo alldeles röda i
huvudet av vrede och trots.
»Vi vet ’nog, : hur det är», sade de. »Det är
boken, som slår i hjäl oss. Den stjäl solskenet
till sina egna blad och unnar oss inte en enda
stråle. Den är så stygg och så elak.»
Där stodo de och bannade och grät några
dagar. Så kom Jungfru Vår för sista gången
genom skogen. Hon hade ännu ekarna och några
andra vresiga trädgamlingar att hälsa på.
»Lägg er nu snällt ner till att sova i jorden»,
sade hon till sipporna. »Det hjälper inte att
spjärna emot. Nästa år kommer jag igen ock
, väcker er till liv på nytt.»
Och några av sipporna gjorde, som hon sade.
Men andra höllo, i med att sträcka huvudet i
vädret, och de växte och växte och blevo så fula
och långstjälkäde och rysliga att se på.
»Fy, skäm ut er», ropade de till boklöven/
»Det är ni, som slå ihjäl oss.»
Men boken riste på sina långa grenar och
skrattade.
»Vänta till hösten, ni små dumsnutar», sade
den, »så ska’ ni bara få se.»
. Sipporna kunde inte begripa, vad den menade.
Men då de hade sträckt på sig så mycket de
nånsin kunde, så knäcktes de och vissnade.
. * *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
