Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och så lät han giva tiggaren femtio käpprapp.
Sedan denna sista bestraffning försiggått
återvände domaren hem till sig, och Bauakas
följde honom. ;
»Vad vill du?» frågade domaren. Är du
missnöjd med min dom?»
»Visst icke, jag är mycket belåten», svarade
emiren. »Jag skulle bara vilja veta, hur du tog
reda på, att kvinnan var den lärde mannens
hustru och icke bondens, att pengarna tillhörde
slaktaren och icke oljehandlaren, och att hästen
var min.»
»Jo, sanningen angående den lärde mannens
hustru fick jag veta på följande sätt: Jag
kallade henne till mig i morse och sade ät henne:
’Slå bläck i mitt bläckhorn’. Hon tog
bläckhornet, gjorde rent det kvickt och behändigt
och fyllde det med bläck — således var hon
van vid det bestyret. Om hon hade varit
bondens hustru, skulle hon icke alls kunnat reda
sig. Därav slöt jag, att det var den lärde, som
hade rätt.
»Sanningen rörande pengarna fick jag veta
på det sättet, att jag lade dem i ett fat fullt
med vatten och såg efter i morse, om det
simmade någon olja ovanpå. Hade pengarna
tillhört oljehandlaren, så skulle han ha smetat
ner dem med sina oljiga händer; men som
vattnet förblev rent måste de vara slaktarens.
»Vad hästen beträffar, så var det litet
svårare. Tiggaren kände ju lika fort som du igen
hästen bland tjugu andra. Men jag underkastade
er också detta prov endast för ått se,
vilkendera av er båda som hästen skulle känna igen.
Då du närmade dig honom, vände han
huvudet åt dig, men då tiggaren rörde vid honom,
satte han ner öronen och sparkade bakut.
Sålunda kunde jag förstå, att du var hästens rätte
ägare.»
Då sade Bauakas till honom:
»Jag är ingen handelsman, utan emiren
Bauakas. Jag har kommit hit för att se, om
det är sant, vad man säger om dig. Jag ser
nu, att du är en vis och skarpsinnig domare.
Begär vad du vill, det skall bli dig givet.»
»Jag behöver ingen belöning», svarade
domaren. »Jag är redan tillräckligt rik genom
emirens beröm.»
Dresserad© guldfiskar.
En köpman i Philadelphia har ett akvarium med
dresserade guldfiskar. När han håller en liten stav av
rött träd en tum ovanför vattenytan, hoppa fiskarne
över staven. Ovanför akvariet hänger en liten
silverklocka, och från denna går ett silkessnöre ned i vatt-
net. När fiskarne bliva hungriga, bita de i snöret och ■
ringa i klockan. De taga sin mat ur ägarens hand
Om han håller en brödbit strax ovanför vattenytan,
hoppa de upp och taga maten ur hans händer. Det
tog honom nära ett års tid att dressera dem.
Indiska sagor.
Om flugan, hackspätten och grodan, som tog
död på elefanten.
Det var en gång ett sparvpar, som bodde i en
skog och hade sina ägg i sitt näste. Så kommer
en dag en elefant och sliter med sin snabel ner
den gren, där nästet satt, och alla sparvmammas
ägg blevo krossade, och hon själv slapp nätt ooh
jämt undan med livet. I sin förtvivlan jämrade
hon sig nu hela darna och ville inte sluta opp
med sin klagan. Det hörde nu en hackspett, och
gripen av medlidande flög han till henne och
fick reda på hennes sorg. Han tröstade henne,
så gott han kunde och lovade hjälpa henne. Och
så tog han henne med sig till sin väninnaflugan, och
till denna sade han: Se här är sparvmamma,
som den elake elefanten har krossat äggen för,
ska vi inte hjälpa henne. »Jo visst», svarade
flugan, »men jag har också en vän, en groda,
och den måste vi ha med oss.» Och så gingo alla
tre till grodan och talade om alltsamman. Men
grodan blåste upp sig och kväkte: Väd betyder
väl en enda eländig elefant, om vi äro många
och förbittrade! Gör nu bara som jag säger er!
Du, fluga, skall vid middagstiden ge dig fram
till den rasande elefanten och surra riktigt vackert
i hans öra, precis som när man khäpper på
strängarna på en luta, Då sluter han av
hänryckning sina ögon för att bara kunna riktigt
njuta av musiken. Men då måste hackspätten
vara framme och med detsamma hacka ut hans
ögon. När han så rusar omkring där blind och
plågas av sin törst, så skall jag och alla mina
kamrater sätta oss och kväka vid kanten av en
djup brunn. Då tror han, att där finns en
vattenpuss och rusar huvudstupa ner i brunnen och
omkommer. Så gick det också. Flugan surrade
så härligt, att elefanten av bara förtjusning slöt
ögonen, hackspätten gjorde sin tjänst, och den
blinde elefanten lurades ner i brunnen av de
församlade grodornas högljudda kväkanden. Och
där fick det väldiga djuret ligga, tills det svalt
ihjäl, såvida det inte bröt nacken av sig i fallet.
Malmö, Tryckeri-A.-B. Framtiden, 1907.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
