Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sten, närmade sig de tre vidundren med stor
försiktighet. För att slippa se dem smög lian sig
baklänges fram till den plats, där de lågo.
Då han kom i deras närhet, hörde lian ett
väldigt snarkande och förstod därav, att de voro
försänkta i djup sömn. Persevs tog nu sin
spegelblanka sköld och höll den så, att han i den
kunde uppfatta något av deras rysliga bilder.
Därefter tog han fram sin diamantskära, mattade
mot Medusas huvud och lyckade3 att med ett
enda hugg skilja detta från kroppen.
I detsamma framsprang ur blodet, soiu fiöt
från det dödade vidundret, en bevingad häst,
vilken fick namnet Pégamn. Frustande och
gnäggande . svingade sig denna genast upp till
Olympen, där Zevs mottog honom och lät honom
med hovarna öppna den källa, ur vilken de nio
sånggudinnorna släckte sin törst.
Men Persevs inlade Medusas huvud i den
väska han fått av Hermes och avlägsnade sig,
så som han kommit, med bortvänt ansikte.
Då de båda andra vidundren vid sitt
uppvaknande sågo Medusas stympade kropp, rasade
de vilt och höjde sig upp i luften för att
förfölja mördaren. Men strax kände de, hur deras
lemmar hade stelnat, och inom kort nedföllo de
döda till marken.
Persevs, som på sina bevingado skor svävade
allt vidare framåt i rymden, befann sig efter
några timmar mitt över Libyens öknar. Där hände
det, att några droppar blod från Medusas nyss
avhuggna huvud genom väskans botton nedföllo
på jorden. Dessa droppar förvandlades genast till
en giftig orm, och alltifrån den dagen blev denna
öken uppfylld av ormar och andra skadliga
kräldjur.
Sedan Persevs av vindarna drivits än hit och
än dit, kom han slutligen till Hesperien, ett
bördigt land med sköna trädgårdar, fulla av de
härligaste frukter.
Konungen i detta land var en ond jätte vid
namn Atlas. Trött av den svindlande färden,
sänkte sig Persevs ned över konungens borg,
framträdde inför Atlas och bad honom om
härbärge över natten.
Men Atlas, som fruktade, att Persevs ville
beröva honom någon av hans gyllene frukter, drev
honom ut ur sitt palats och tillsatte en drake
att vakta den fruktbärande trädgården.
Atlas’ ogästvänliga bemötande skulle dock ej
bliva ostraffat.
Med tillslutna ögon upptog Persovs Medusas
huvud ur väskan, räckte fram det mot Atlas
och sade; »Du unnade ej mig vad jag begärde
av dig, men se här, mottag ändå av mig denna
gåva I»
Atlas såg på huvudet och förvandlades i
samma ögonblick till ett högt berg. Händer, fötter,
armar och ben blevo bergsryggen, skägg och hår
utbredde sig till skog, och huvudet sträckte sig
som en hög spets upp över molnen.
Persevs lade nu åter in Medusas huvud, hängde
väskan över sina skuldror, satte hjälmen pä sitt
huvud, spände pä sig de bevingade skorna och
svingade sig än en gång upp i luften.
Genom natt och dag flög Persevs än vidare
genom rymden. Plötsligen blev han så trött, att
han måste söka vila på jorden. Men det var
uti ett olyckligt land Persevs denna gång
hamnade. Sedan lång tid tillbaka var det plågat av
ett vilt sjöodjur, som vållade död och förödelse
vida omkring.
Gudarne hade lovat att befria landet från det
grymma sjöodjuret, om konungen offrade sin
dotter Andromeda. Det uppskrämda folket hade
nu tvingat konungen att utlämna sin dotter, och
hon hade därefter blivit fastbunden vid en
klippa, just där odjuret brukade stiga upp ur
havet.
Då den olyckliga Andromeda så hängde vid
klippan, undergivet väntande att bliva slukad
av odjuret, fick Persevs se henne. Gripen av det
djupaste medlidande med den sköna flickan gick
han fram till henne och frågade, vem hon var
samt varför hon hängde där, fjättrad vid klippan.
Andromeda omtalade för Persevs sitt olyckliga
öde och bad honom frälsa hennes liv.
Mon under det Andromeda så talade, började
havet alt högt svalla, och på dess vågor såg man
det odjur komma simmande, åt vilket Andromeda
skulle offras.
Andromeda uppgav ett skri av ångest, och
fader och moder ilade därvid till hennes sida
för att tröstlöse åse hennes död.
Persevs steg då fram till konungen och
drottningen och sade: »Jag är Persevs, son av Zevs
och Danae. Olympens gudomliga makter äro mig
bovågna, och jag har nyss med deras bistånd
besegrat de skräckinjagande Görgonerna. Lova
att giva mig eder dotter till maka, och jag svär
att befria henne från den nesliga död, som är
henne ämnad.»
Med glädje gåvo föräldrarne sitt bifall till
donna begäran och lovade dessutom Persevs att
en gång få ärva deras konungarike.
Genast svängde sig den djärve ynglingen högt
upp i luften men sänkte sig åter och slog ned
som en örn på odjurets rygg. Därefter högg han
diamantskäran djupt in i dess kropp och
lyckades slutligen efter en lång och hård strid ända
dess liv, varefter det hemska odjurets lik fördes
bort av de brusande böljorna.
Stolt och glad löste Persevs den sköna
Andro-medas bojor och åtföljde sedan henne och
hennes föräldrar till konungens palats, där han med
lysande prakt firade sitt bröllop.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
