Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Därefter förde han sin lyckliga gemål med sig
till sin moder Danae. Med henne kommo de
båda makarne överens, att de tillsammans skulle
fara till Argolis för att besöka konung Akrisius.
Persevs ville själv övertyga honom om att han
ej behövde frukta för sin dotterson. I stället för
att taga sin morfaders liv ville Persevs med
sonlig vördnad tjäna honom på hans ålderdom.
Men nu skulle Persevs få erfara, att vad
gudarna låtit förutsäga, det måste ske.
Då Persevs med maka och moder anlände till
Argos, gick han ensam upp till sin morfaders
borg för att lära känna Akrisius innan han
omtalade vem han var. Men Persevs kunde ej strax
träffa konungen, ty denne var upptagen av
dis-kuskastande — en lek, som var bruklig på
denna tid. Även som främling hade Persevs tillåtelse
att deltaga i leken, och han fattade därför, också
han, en diskustrissa och kastade den. I detsamma
bytte den gamle konungen om plats, och
Persevs’ diskustrissa råkade honom mitt i pannan,
så att han nedföll död till jorden,
I djup sorg lämnade Persevs med maka och
moder sin födelsestad.
Persevs ville ej härska över sin morfaders
rike, då detta på ett så sorgligt sätt hade
tillfallit honom. Han grundade i stället ett stort
välde i Mycene, där han fortfarande utförde
stora berömliga gärningar samt blev stamfader
för många härliga hjältar, vilkas bedrifter åt oss
äro bevarade i både sång och saga. Medusas
huvud skänkte Persevs till Pallas Atena, som
fäste det mitt på sin sköld, varest det alltjämt
visade sin makt genom att slå landets fiender
med förstenande skräck.
Svante åker på bärg.
I sin bok »Mina pojkar» berättar Gustav av
Geijer-stdm följande roliga historia:
Medan Olle som bäst höll på med att rigga
sin båt, började Svante tycka, att tiden gick
långsamt. Han hade ingenting att göra, och
därför smög han sig ut och gick för sig själv.
Nu voro båda gossarna strängeligen förbjudna
att gå så långt hemifrån, att de ej kunde höra,
när man ropare på dem. Om de någon gång
fingo gå längre bort, måste de åtminstone först
hava bett om lov. Och det visste lilla Svante.
Men när han fick något i sitt huvud, som han
mycket gärna ville, då glömde Svante, vad pappa
och mamma hade sagt. Det var mycket fult av
Svante. Men han var en stor drummel och det
gick mycket lätt för honom att glömma.
Först gick han backen förbi lotsstugorna, och
sedan kom han till en bro. Den var lagd över
ett dike, och där stannade Svante för att se på
en hel massa småfisk, som summo om varandra.
Svante stod där länge och tyckte,’ det var dumt,
att han inte tagit metspö med sig. I stället
började han kasta sten på fiskarna för att se, om
han skulle kunna träffa någon av dem. Men de
summo omkring varandra, lika muntert som
myggor i dans. Och så tröttnade Svante på den
leken.
Nu hade han alldeles glömt, att han skulle
gå hem, och därför gick han vidare. Först kastade
han smörgås vid stranden. Så stod han stilla en
lång stund och tittade på en fiskmås, som dök
efter .en fisk. Svante undrade om fiskmåsen fått
en abborre eller bara en löja. Därefter försökte
han locka ner en kattunge ur ett träd. Och när
det inte lyckades, gick han vidare på en väg,
som bar rätt in i skogen.
Bredvid den låg en brant, kullrig klippa, och
där stannade Svante. Alldeles som han trott, att
den klippan var märkvärdigare än andra
klippor, gick han runt omkring den, och han kom
att tänka pä, hur bussigt det skulle vara, ifall
det vore snö, och han kunde åka kälke utför
den klippan. Han gick uppför branten, stannade
på toppen och ställde sig att titta ned.
Klippan var jämn och slät. Inte så mycket
som lite mossa växte på den, och innan Svante
visste ordet av, hade han satt sig på baken och
åkt ända ner i gräset, som växte nedanför.
Det gick som en dans, och Svante började
skratta i ensamheten.
Så gick han opp Igen och åkte en gång till.
Han blev riktigt munter. Det gick så fort, så
att det ven om öronen, och han stötte sig inte
det minsta på gräsvallen. Svante hade hittat på,
att man kunde åka kälkbacke midt i sommaren
utan kälke. Och han tänkte, att det skulle han
tala om för de andra pojkarna. Ju längre han
åkte, desto roligare blev det, och Svante åkte
både länge och väl i sitt anletes svett.
Under tiden hade mamma tittat ut genom
fönstret och undrat, vart Svante hade tagit
vägen. När hon inte såg till honom, gick hon ut
i köket och frågade jungfrurna. Så kom pappa
ut på backen och började ropa, och till sist
skickades Olle ut för att leta reda på Svante
och säga till att han genast skulle komma hem.
Olle blev mycket ond. För han hade just fått
tag i en lots, som var ledig, och som höll på
att sätta rån på hans storsegel. Han ville inte
gå ut och leta efter Svante, men han var så illa
tvungen, förstås, och han lovade högt och dyrt,
medan han gick och snokade mellan bryggorna,
att fick han bara tag i Svante, så skulle han ge
honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
