Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SoLstrålén
den satte han upp på kistan, slog igen dörren
och ropade genom trädet:
■— Hissa upp mig nu, din gamla häxal
— Har du eldonet med dig? frågade häxän.
— Det vaf sant, sade soldaten, det hade jag
alldeles glömtl Och han gick nu och tog det.
Häxan hissade upp honom, och så stod han åter
på landsvägen, med fickor, stövlar, ränsel och
mössa fulla med pänningar..
— Vad ämnar du nu göra med det här
elddonet? frågade soldaten.
— Det rör dig inte, sade häxan. Du har ju
nu fått pängar. Giv mig nu bara elddonet 1
— Slidder, sladder! sade soldaten. Vill du
genast säga mig vad du ämnar göra med det,
annars drar jag min sabel och hugger huvudet
av dig.
— Nej, sade häxan.
Så högg soldaten huvudet av henne. Där låg
hon! Men han knöt in alla sina pänningar i
hennes förkläde, tog det som ett bylte på ryggen,
stoppade elddonet i fickan och gick raka vägen
till staden.
Det var en vacker stad, och i det vackraste
värdshuset tog han in, begärde de allra bästa
rummen och den mat han työkte om, ty nu var
han rik eftersom han hade så mycket pänningar.
Tjänaren, som skulle borsta hans stövlar, tyckte
visserligen, att det var ena lustiga gamla stövlar
för en så rik herre, men han hade ännu icke
köpt sig nya. Den påföljande dagen fick han
stövlar, som han kunde gå med, och kläder,
som voro fina. Nu hade soldaten blivit en
förnäm herre, och de berättade för honom om allt
det vackra, som fanns i deras stad, och om sin
kung, vilken vacker prinsessa hans dotter var.
— Var kan man få se henne? frågade
soldaten.
— Man kan alls inte få se henne, sade de
allesammans; hon bor i ett stort kopparslott
med så många murar och torn omkring. Ingen
utom kungen får gå ut och in hos henne, därför
att det blivit spått, att hon skall bli gift med
en simpel soldat, och det kan kungen inte
fördraga.
—: Henne skulle jag allt bra gärna vilja se,
tänkte soldaten; men det kunde han ju alls icke
få lov till.
Nu levde han så lustigt, gick på teatern, åkte
i kungens park och gav de fattiga så mycket
pänningar, och det var vackert gjort; han visste
nog från forna dagar, huru svårt det är att icke
äga ett öre. — Han var nu rik, hade vackra
kläder och fick så många vänner, som alla sade,
att han var en präktig karl, en riktig kavaljer,
och det tyckte soldaten icke illa om. Men som
han var dag gav ut pänningar och ej fick några
in igen, hade han slutligen inte mer än fyra
öre kvar och måste flytta bort från de vackra
rum, där han hade bott, och upp i en liten,
liten kammare, alldeles under taket, själv borsta
sina stövlar och laga dem med stoppnål, och
ingen av hans vänner kom till honom, ty det
var så många trappor att gå uppför.
Det var en kolmörk kväll, och han kunde ej
en gång köpa sig ett ljus; men så kom han
ihåg, att det låg en liten ljusbit i elddonet, som
han tagit i det ihåliga trädet, där häxan hade
hjälpt ned honom. Han tog fram elddonet och
ljusbiten; men i detsamma han slog eld och
gnistorna flögo ur flintan, sprang dörren upp, och
hunden som hade ögon stora som ett par
tekoppar och som han hade sett nere i trädet,
stod framför honom och sade:
— Vad befaller min herre?
— Vad för slag? sade soldaten. Det var då ett
lustigt elddon! Kan jag således få vad jag vill?
Skaffa mig litet pängar! sade han till hunden,
och vips var han borta; vips var han även
tillbaka igen och höll en stor påse full med slantar
i munnen.
Nu visste soldaten, vad det var för ett
präktigt elddon. Slog han en gång, så kom hunden
som satt på kistan med kopparslantarna; slog
han två gånger, sä kom den som hade
silver-pänningar, och slog han tre gånger, så kom den
som hade guld. — Nu flyttade soldaten ned i
de vackra rummen igen, klädde sig i de fina
kläderna, och så kände honom strax alla hans
vänner, och de höllo så mycket av honom.
Så tänkte han en gång: Det var då underligt,
att man inte kan få se den där prinsessan. Hon
skall vara så vacker, säga de allesammans; men
vad tjänar det till, om hon ständigt skall sitta
inne i det stora kopparslottet med de många
tornen? Kan jag då alls inte få se henne? Var
är mitt elddon? Och så slog han eld, och vips
kom hunden med ögon stora som tekoppar.
— Det är visserligen mitt i natten, sade
soldaten; men jag skulle så innerligt gärna vilja se
prinsessan, bara ett litet ögonblick I
Hunden var strax ute genom dörren, och innan
soldaten visste ordet av, såg han honom åter med
prinsessan. Hon satt och sov på hundens rygg
och var så vacker, att envar kunde se, att det
var en verklig prinsessa. Soldaten kunde alls icke
låta bli, han måste kyssa henne, ty han var en
äkta soldat.
Hunden sprang så tillbaka igen med prinsessan;
men då det blev morgon och kungen och
drottningen drucko te, sade prinsessan att hon under
natten hade drömt en så underlig dröm om en
hund och en soldat. Hon hade ridit på hunden
och soldaten hade kysst henne.
— Jo, det var just en vacker historia I sade
drottningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
