Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
göra på en teater. Och därunder tittade jag i
spegeln, men fick i detsamma syn på en nisch
strax hakom mig. På dess vita bakgrund hängde
tre gröna snören, vart och ett knutet på sitt
sätt, något som jag dock ej på grund av
avståndet kunde tydligt urskiljas. Jag vände mig
därför hastigt om och frågade den gamle efter
nischen och efter de tre snörena. Han, helt nöjd,
hämtade ner ett och visade mig det. Det var ett
grönt silkessnöre av lagom styrka, vars båda
ändar voro fästa vid ett stycke grönt läder, något
som tydligt visade, att det var ett verktyg, som
användes till ett föga önskat ändamål. Saken
syntes mig betänklig, och jag frågade gubben
efter betydelsen. Han svarade mig helt
undergivet och godmodigt, att det var för dem som
missbrukade det förtroende, som man här
brukade skänka besökande. Han hängde snöret åter
på sin plats, och uppmanade mig i detsamma
att följa honom; men denna gång tog han ej
min hand och så gick jag fri vid hans sida.
Nu önskade jag först och främst veta, var
dörrarna och var bryggan var för att komma
genom gallret och över kanalen, ty ända till detta
ögonblick hade jag ej lyckats utfundera det.
Jag betraktade därför den gyllene inhägnaden
ganska noga, då vi närmade oss den. Men hastigt
förändrades vyn, och helt oväntat började
spjuten, hillebarderna, pikarna och svärden att rassla
och skaka, och denna sällsamma rörelse slutade
med, att samtliga spetsarna sänkte sig mot
varandra, alldeles som när två gammaldags med
pikar beväpnade härar, skola storma mot
varandra. Vimlet framför ögonen, klirrandet för
öronen gjorde mig alldeles förfimrad, men oändligt
överraskande var anblicken, då de, fullt
ned-släppta, fullt täckte kanalen och bildade den
härligaste bro, man gärna kan tänka sig, ty nu
låg den brokigaste trädgård framför mina ögon.
Den var delad i olika sängar, vilka tillsammans
bildade en labyrint av grannlåter, alla med gröna
infattningar av låg ullig växt, som jag aldrig
sett, alla med blommor och varje avdelning av
sin färg. Denna kostliga anblick, som jag här
njöt i fulla solskenet, fångade helt mina ögon,
men jag visste knappt, var jag skulle våga gå,
ty de slingrande vägarna voro helt överdragna
med blåaktig sand, som tycktes bilda en mörk
himmel, eller en himmel i vattnet, på jorden.
Och. så gick jag med ögonen riktade mot
marken, länge bredvid min förare, tills jag slutligen
blev varse, att i mitten av denna trädgårdssäng
— och blomsterrabatt stod en stor krets av
cypresser och popplar, mellan vilka man ej kunde
se, emedan de lägsta grenarna syntes växa direkt
ur jorden. Utan att föra mig närmsta vägen,
ledde mig dock min förare direkt till denna
mitt, och hur överraskad blev jag ej, då jag,
trädande in i de höga trädens rundel, såg en
dyrbar trädgårdsbyggnads pelarhall alldeles
framför mig, som på alla sidor tycktes vara lika,
och ha alldeles lika öppningar. Ännu mer än
detta byggnadskonstens mästerverk, hänförde mig
en himmelsk musik, som tonade ur byggnaden.
Än trodde jag mig höra en luta, än en harpa,
än en zittra, än åter något klingande, som ej
liknade något av dessa instrument. Porten, som
vi närmade oss, öppnade sig strax efter en
lindrig beröring av den gamle; och åter blev jag
förvånad, då den framträdande portvakterskan
fullständigt liknade den unga flicka, som jag
trott mig se dansa på min finger, Hon hälsade
mig på ett sätt, som om vi redan varit bekanta
och bad mig stiga in. Den gamle blev kvar
utanför, och : jag följde henne genom en välvd och
rikt smyckad gång till en mittsal, vars härliga,
tornartade höjd vid inträdet drog min blick, till
sig och satte mig i förundran. Dock kunde min
blick ej längre dröja där, ty den lockades bort
av ett tilldragande skådespel. _
På en duk rakt under kupolens mitt sutto tre
kvinnor, klädda i tre skilda färger, den ena i
rött, den andra i gult, den tredje i grönt;
länstolarna voro förgyllda och duken én fullständig
blomstersäng. I deras armar lågo de tre instrument,
som jag därute kunnat urskilja: nu, då jag stört
med mitt inträdande, hölio de innemed sitt spel.
»Välkommen till ossl» sade den, som satt
närmast dörren, klädd i rött och med en harpa
framför sig.
»Sätt Er med Er ledsagerska och hör på, om
Ni älskar musik I»
Nu först såg jag, att strax bredvid stod en
lång bänk, på vilken låg en mandolin. Den
vänliga flickan tog den undan, satte sig och drog
mig till sin sida. Nu betraktade jäg den andra
damen till höger; hon hade en gul dräkt på sig
och en zittra i handen; och om barpspelerskan
var ansenlig till gestalten, utbildad i
anletsdra-gen och majestätisk i allt, hon företog sig, så
kunde man märka på zitterspelerskan, att hon
var av gladare natur. Hon var slank och ljus,
då däremot den andra var mörk.
Melodirikedomen och harmonin i deras musik
kunde emellertid ej avhålla mig från att
betrakta även den tredje kvinnan, hon i den gröna
dräkten. Hon var den, som mest tycktes giva
akt på mig, mest rikta sitt spel åt mig, men jag
kunde dock ej bliva fullt klok på henne, ty hon
växlade ofta spel: än verkade hon öm, än
förvånad, än öppenhjärtig, än åter tillbakadragen.
Än tycktes hon vilja röra mig med sitt spel, än
åter håna ut mig. Dock fick hon ställa sig som
hon ville; hon vann föga av mig, ty min lilla
granne hade helt intagit mig för sig; och när
jag i de tre kvinnorna igenkände min dröms syl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
