Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
visst avstånd, varvid dock det villkoret var
uppställt, att ingen skulle kasta hårdare, än som
behövdes för att kasta omkull pjäserna; ty ingen
skulle skadas.
Växelvis dånade nu kanonaden på, och till
att börja med gladde den oss båda. Men då min
motstånderska märkte, att jag bättre träffade än
hon och slutligen skulle vinna segern, som
tillföll den, som vid slagets slut hade mest
soldater kvar, gick hon några steg närmare för att
hennes flickaktiga kast skulle få den önskade
följden. Hon sträckte tilP marken en del av mina
bästa trupper och ju mer jag protesterade desto
ivrigare kastade hon. Detta retade mig till slut,
och jag förklarade, att jag skulle göra på samma
sätt. Jag gick också verkligen ej blott närmare,
ulan kastade i vreden betydligt häftigare och det
dröjde ej länge förr än ett par små ryttare
sprungo i stycken. I sin iver märkte hön det ej
strax; men jag stod som förstenad, då de
sönderslagna figurerna genast blevo hela igen och
samtidigt också levande och sprängde i galopp över
bron in under lindarna och ridande fram och
tillbaka slutligen på något sätt störtade mot
muren. (Forts.)
Storkarna.
På det sista huset i en liten stad var ett
storkbo. Storkmodern satt i boet hos sina fyra
små ungar, som slucko fram huvudet med den
lilla svarta näbben, ty den hade ännu icke blivit
röd. Ett litet stycke därifrån på takåsén stod
storkfadern så styv och rak; han hade dragit
upp det ena benet under sig för att åtminstone
ha något omak, medan han stod på‘ post. Man
skulle kunna tro honom vara skuren i trä, så
stilla stod han. — Det ser allt bra förnämt ut,
att min hustru har en skiltvakt vid boet, tänkte
han. De kunna ju inte veta, att jag’är hennes
man; de tro helt säkert, att jag är
kommenderad att stå här. Det ser så duktigt uti Och så
fortfor han att stå på ena benet.
Nere på gatan lekte en hel skock barn, och
då de sågo’ storkarna, sjöng en av de modigaste
gossarne och sedan allesammans den gamla
versen om storkarna; men de sjöngo den nu så,
som han kunde erinra sig den:
Stork, stork, storkefar,
Hyg till ditt bo, var snar!
Din hustru ligger i boet sitt
med fyra stora ungar.
Den ena skall häDgas,
den andra hudfiängas,
den tredje skall brännas,
den fjärde upp och ned vändas!
— Hör bara vad gossarne sjunga! sade de
små storkungarna. De säga, att vi skola hängas
och brännas.
— Det ska ni inte bry er om, sade
storkmodern. Hör bara inte på, så betyder det ingenting.
Men gossarne fortforo att sjunga och pekade
finger åt storkarna. Endast en gosse, som helte
Peter, sade, att det var synd att göra-narr av
djuren, och ville alldeles icke vara med därom.
Storkmor tröstade även sina ungar — Bry er
inte om dem! sade hon. Se bara, hur lugn er
far står, och det på ett ben!
— Vi äro så rädda, sade Ungarna och drogo
huvudena djupt in i boet.
Dagen därefter, då barnen åter kommo
tillsammans för att leka och fingo se, storkarna,
började de sin visa:
Den ena skall hängas,
den andra skall brännas! —
— Ska vi väl hängas och brännas? frågade
storkungarna,
— Nej, visst intel sade modern. Ni ska lära
er att flyga, och jag skall nog exercera er. Så
fara vi ut på ängen och göra visit hos grodorna;
de buga sig i vattnet för oss och sjunga ’koax,
koaxl’ och så äta vi upp dem. Det skall riktigt
bli ett nöje.
— Än sedan dä? frågade storkungarna.
— Sedan samlas alla storkar, som finnas här
i landet, och så börjar höstmanövern; då måste
man flyga väl; detta är av stor vikt, ty den,
som inte kan flyga, sticker generalen ihjäl med
sin näbb; se därför väl till, att ni lär er något,
då exercisen börjar!
— Då bli vi ju ändå hudflängda, som
gossarne sade, och bör, nu säga de det igen.
— Hör på mig och inte på dem! sade
storkmodern. Efter den stora manövern flyga vi till
de varma länderna, långt, långt härifrån, över
berg och skogar. Till Egypten flyga vi, där det
finns trekantiga stenhus, som gå i en spets upp
över molnen; de kallas pyramider och äro äldre,
än någon stork kan tänka sig. Där är en flod,
som svämmar över, så att landet förvandlas till
gyttja. Man går i gyttja och äter grodor.
— Åh I sade alla ungarna.
— Ja, det är så härligt I Man gör ingenting
annat än äter hela dagen i ända, och medan vi
ha det så gott, finns här i landet inte ett grönt
blad på träden; här är så kallt, att molnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
