Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
frysa sönder och falla ned i små vita lappar.
Det var snön hon menade, men hon kunde icke
förklara det tydligare.
— Frysa de elaka gossarne också sönder?
frågade storkungarna.
— Nej, sönder frysa de inte; men de äro
nära däran och måste sitta inne mellan fyra
mörka väggar och kura. Ni däremot kan flyga
omkring i främmande land, där det finnes
blommor och varmt solsken.
Nu hade redan någon tid gått, och ungarna
voro så stora, att de kunde stå uppe i boet och
se vitt omkring; och storkfadern kom varje dag
flygande med rara grodor, små ormar och allt
det storknamnam han kunde finna. Ack, vad det
såg roligt ut, då han gjorde konster för dem I
Huvudet lade han alldeles på stjärten; med
näbben skallrade han, som om den varit en liten
skallra, och så berättade han dem historier,
allesammans från träsket.
— Hör på, nu måste ni lära er flyga! sade
en dag storkmodern, och så måste alla fyra
ungarna ut på takåsen. Ack, så de vinglade, så de
balanserade med vingarna och voro ändå nära
alt falla ned!
— Se nu på mig! sade modern. Så här ska
ni hålla huvudet! Så här ska ni sätta benenI
ett tul ett tu! Det är detta, som skall hjälpa
er fram i världen! Och så flög hon ett litet
stycke, och ungarna gjorde ett litet klumpigt
hopp — pladask! där lågo de, ty de voro för
tungå i kroppen.
— Jag vill inte flyga! sade den ene ungen
och kröp ned i boet igen; jag bryr mig inte om
att komma till de varma länderna.
,— Vill du då frysa ihjäl här, när det blir
vinter? Ska gossarne komma och hänga och
bränna och steka dig? Nu ropar jag på dem!
— Nej, nej! sade storkungen, och så hoppade
han åter på taket som de andra.
Den tredje dagen kunde de verkligen flyga
litet, och så trodde de, att de även kunde sitta
och vila på luften; de försökte det, men bums
dumpo de ned, och så måste de åter röra på
vingarna. Nu kommö gossarne på gatan och
sjöngo sin visa:
Stork, stork, storkefar!
— Ska vi flyga ned och hacka ut ögonen på
dem? sade ungarna.
— Nej, låt bli det! sade modern. Hör bara
på mig, det är mycket viktigare! Elt, tu, treI
nu flyga vi höger om! Ett, tu, tre! nu vänster
om skorstenen! Se det var bra gjortI Det sista
slaget med vingarna var så vackert och riktigt,
att ni ska få lov att följa med mig till träsket
i mqrgon. Flera hyggliga storkfamiljer komma
dit med sina barn; låt mig nu se, att mina äro
de snällaste och att ni sätter upp huvudet, ty
det ser bra ut och ger anseende.
— Men ska vi då inte hämnas på de elaka
gossarne? frågade storkungarna.
— Låt dem skrika bäst de vilja! Ni flyger
ändå mot molnen och kommer till
pyramidernas land, när de måste frysa och inte ha ett
grönt blad eller ett sött äpple.
— Jo, hämnas ska vi! viskade de till
varandra, och så blev det åter exercis.
Av alla gossarne på gatan var ingen värre att
sjunga smädevisan än just han, som hade
börjat, och det vär en helt liten en, säkert icke
mer än sex år gammal. Storkungarna trodde
emellertid, att han var sina hundra år, ty han
var ju så mycketr större än deras farvoch mor,
och vad visste de om huru gamla barn och stora
människor kunna vara! Hela deras hämnd skulle
drabba den där gossen; han hade ju först
börjat och höll även oupphörligt i. Storkungarna
voro så uppretade, och ju större de blevo, desto
mindre ville de tåla det. Modern raå3te slutligen
lova dem, att de skulle få hämnd; men hon
ville icke taga den förrän sista dagen de voro
där i landet.
■ — Vi måste ju först se till, huru ni bär er
åt vid den stora manövern. Reder ni er illa i
den, så stöter generalen näbben i bröstet på er,
och då få ju gossarne rätt, åtminstone på visst
sätt. Låt oss nu se!
— Ja, det skall du få! sade ungarna, och så
gjorde de sig riktigt besvär; de övade sig varje
dag och flögo så vackert och lätt, att det var en
lust och glädje att se det.
Nu kom hösten, och alla storkarna började
samlas för alt flyga bort till de varma länderna,
medan vi hava vinter. Det var något till
manöver, detl Över skogar och städer måste de,
bara för att se, huru bra de kunde flyga; ty
det var ju en lång resa, som förestod.
Storkungarna gjorde sin sak så väl, att de fingo
»utmärkt bra med groda och orm». Det var det
allra högsta betyget, och grodan och ormen kunde
de sedan få äta upp, och det gjorde de också.
— Nu ska vi hämnas! sade de.
— Ja visst! sade storkmodern. Det jag har
uttänkt är just det rätta. Jag vet, var den där
dammen är, där alla de Små människobarnen
ligga, till dess storken kommer och hämtar dem
åt föräldrarne. De täcka små barnen sova och
drömma så vackert, som de sedan aldrig komma
att drömma. Alla föräldrar vilja gärna ha ett
sådant litet barn, och alla barn vilja ha en
syster eller bror. Nu ska vi flyga bort till
dammen och hämta en åt vart och ett av de barn,
som inte ha sjungit den där gemena visan och
gjort narr av storkarna; ty de barnen skola inte
få någon alls.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
