Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Men han, som började att sjunga, den där
stygge, otäcke gossen — vad ska vi göra med
honom? skreko de unga storkarna.
— I dammen ligger ett litet dött barn, som
drömt ihjäl sig; det ska vi föra till honom, så
får han gråta, därför att vi givit honom en död
liten bror. Men den snälle gossen ■— honom
har ni väl inte glömt? — han, som sade, att
det är synd att göra narr av djuren, honom ska
vi skänka både en bror och en syster, och som
den gossen hette Peter, så ska ni också
allesammans kallas Peter.
Och det skedde, som hon sade, och så fingo
alla storkarna heta Peter, och så kallas de ännu
i dag.
H. C. Andersen.
Berättelsen om mannen som
skulle förestå hushållet.
(ÖverHiittning av E. B.)
Det var en gång en man, som alltid var
vresig och ond, och åt vilken frun aldrig kunde
göra någonting till pass.
En afton vid skördetiden kom han hem och
skällde och skrek och svor så att det var
rent förskräckligt. »Nå, men käre gubbe, var
inte så onds, sade frun, »i morron ska’ vi byta
arbete. Jag ska’ gå och meja, och kan du sköta
hushållet här hemma.»
Det tyckte mannen om.
Tidigt på morgonen dagen därpå tog frun
lien på axeln och följde med skördefolket ut
på ängen. Mannen skulle nu förestå hushållet.
Han började med att kärna smör, men efter en
stund blev han törstig och gick ner i källaren
för att dricka ett glas öl. Under tiden han var
där nere, fick han höra, att grisen hade
kommit in i rummet. Han sprang ögonblickligen
upp ur källaren, glömmande, att han hade
öltappen i handen, på det att grisen inte skulle
slå omkull kärnan. Men grisen hade redan vällt
den och höll på med att slicka grädden i sig,
som flöt över hela golvet. Häröver blev mannen
så uppretad, att han glömde öltunnan i källaren
och började springa efter grisen. Vid dörren hann
han upp den och gav den en så kraftig spark, att
grisen blev liggande på stället.
Nu först tänkte han på, att han sprungit
omkring med öltappen i handen. Plan sprang
därför tillbaka till källaren, men då han_ kom dit
ner, hade alltsamman runnit ut.
Han gick nu till skafferiet för att se, om där
fanns mera grädde. Här fann han så mycket
till, att han ännu en gång kunde fylla kärnan,
och började ånyo att kärna, ty smör ville han
ha till middagen, Då han hållit på en stund,
kom han i håg, att kon varken fått vått eller
torrt, fastän det var ganska långt lidet på
dagen.
Han tyckte, att det var för sent att gå ut i
hagen med henne och kom därför på den
tanken att föra henne upp på taket. Stugan hade
nämligen ett torvtak och däruppe stod högt
präktigt präs. Huset låg bredvid en brant kulle,
och att få kon upp på taket föreföll honom
lätt. Han behövde ju endast lägga några bräder
från kullen upp till taket.
Kärnan vågade han inte låta stå i rummet, ty
hans lille son kröp omkring på golvet och kunde
lätt slå omkull den.
Han hängde därför kärnan på ryggen och
gick ut. Först ville han ge kon lite vatten. Han
tog en spann för att draga upp vatten ur
brunnen, men då han böjde sig, flöt grädden ur
kärnan över hans hals och ner i brunnen. Kon
blev emellertid förd upp på taket.
Det började lida starkt mot middag. Smör
hade han inte fått färdigt. Han ville nu koka
gröt och satte en gryta med vatten över spisen.
Då detta var gjort, kom han att tänka på, att
kon lätt kunde falla ner från taket och bryta
huvud och ben av sig. Han gick därför upp på
taket för att binda henne. Den ena repändan
band han om kons hals, den andra kastade han
genom skorstenen, och då han kom tillbaka till
köket, band han repändan om sitt eget lår, ty
vattnet kokte redan, och han måste laga gröten.
Kon föll emellertid ner, och drog mannen upp
i skorstenen. Här satt han nu riktigt fast, och
utanför vid väggen hängde kon mellan himmel
och jord och kunde varken komma upp eller
ner.
Frun hade länge gått och väntat på, att
mannen skulle komma och säga ifrån att middagen
var färdig. Men alltjämt förgäves. Hon tyckte,
att det dröjde för länge och gick därför hem.
Då hon såg kon hänga dinglande vid väggen,
skar hon repet av med lien. Nu föll mannen
ner ur skorstenen, och då frun kom in, stod
han med huvudet i grötgrytan.
Malmö, Tryckoii-A.B. Framliden, 1907.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
