Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den nye Paris.
Saga för gossar. (Efter Goethe.)
Min vackra motstånrlerska hade knappt märkt
ryttarnas manöver, förr än hon brast ut i
högljudd gråt och skrek, att jag förorsakat henne en
större förlust än jag någonsin kunde tänka mig.
Men jag, uppblåst som jag var, gladde mig över
att kunna förorsaka henne förlust och kastade
ännu ett par agatkulor blint med kraft in i
hennes här. Olyckligt nog träffade jag drottningen,
som hittills varit undantagen i vår vanliga lek.
Hon sprang i stycken och hennes adjutant likaså,
men hastigt fogades bitarna åter samman, och
försvunno som de. första, galopperande bort
under lindarna och försvinnande vid muren.
Min motstånderska skällde och skymfade, men
jag, en gång i farten, böjde mig för att taga
upp några agatkulor, som rullade längs de gyllne
spjuten. Min onda avsikt var att helt förinta
hennes här; men hon däremot rusade rakt på
mig och gav mig en örflil, så att det surrade i
huvudet efter det. Jag, som alltid hade hört, att
på en flicka3 örfil följer en eftertrycklig kyss,
grep ’ henne i öronen och kysste henne
upprepade gånger. Men hon gav till ett bjärtslitande
skrik, som förskräckte även mig; jag lät henne
löpa och det var min lycka: ty i detta
ögonblicket visste jag ej, vad som hände mig. Marken
under mig började att rassla och att bäva; jag
märkte hastigt att gallret åter satte sig i rörelse,
men jag hade ej tid att överlägga, ännu var det
mig möjligt att fly. Jag fruktade varje ögonblick
att bliva spetsad, ty hillebarderna och lansarna,
som rätade upp sig, hade redan börjat
sönderslita mina kläder; emellertid vet jag ej vad
som hände, hörsel och syn försvunno och jag
hämtade mig ur min bedövning, ur min skräck,
först vid foten av en lind, mot vilken det
uppspringande gallret kastat mig. Med
uppvaknandet vaknade också min ondska som hastigt
ökades, då jag från andra sidan hörde min
motståndares hånskratt och skällsord. Hon hade
kommit något lindrigare till marken än jag.
Därför rusade jag upp och, då jag runt om mig
såg min här kringströdd, med Achille3 och alla
mina hjältar, grep jag först Achilles och
slungade honom mot ett träd. Hans återställelse och
flykt behagade mig nu synnerligen, emedan
skadeglädjen sällade sig till den trevligaste anblick
i världen, och jag stod i begrepp att skicka
samtliga grekerna efter honom, då helt plötsligt
en mängd vattenstrålar började väsa mot mig
från alla kanter och överspola mig. Min lätta
(Forts, från förra numret.)
dräkt genomdränktes på ett ögonblick,
söndersliten var den redan, och jag tvekade ej att
helt slita den från kroppen. Sandalerna kastadé
jag av mig och det ena plagget efter det andra
och till slut faun jag att det var rätt skönt att
på en så varm dag få ett sådant strålbad över
sig. Helt naken skred jag nu gravitetiskt i
vattenstrålarna och befann mig rätt väl. Min vrede
kyldes av och lugnade sig, oph jag önskade
endast en försoning med min motståndare. Men
i ett nu stannade vattnet av och jag stod
frysande på den genomvåta marken. Närvaron av
den gamle mannen, som oförmodat stod för mig,
var mig ingalunda välkommen ; jag skulle
önskat, om ej just att dölja mig, så dock att svepa
in mig i något. Blygseln, frossbrytningen, önskan
att hölja in mig i något, skänkte mig en högst
erbarmlig figur; och den gamle begagnade
tillfället att ge mig en ordentlig skrapa.
»Vad hindrar mig», skrek hau, »att gripa ett av
snörena, och om ej just linda det om Er hals
så ändå svepa det kring Erl»
Denna hotelse retade upp mig.
»Akta Erl» skrek jag, »för sådana ord, ja,
blott för sådana tankar: ty annars är både Ni
och Edra härskarinnor förlorade.»
»Vem är du då», frågade han trotsigt, »som
vågar tala så?»
»En gudarnas älskling», sade jag, »på vilken
det beror, om dessa fruntimmer skola finna
värdiga makar och leva ett lyckligt liv eller om de
skola försmäkta och föråldras i Ert trollkloster.»
Den gamle tog ett steg tillbaka. »Vem har
uppenbarat detta för dig?» frågade han häpen
och betänksamt.
»Tre äpplenI» sade jag, »tre juveler!»
»Och vilken lön begär du?» skrek han.
»Framför allt den lilla varelse, som har bragt
mig i detta behagliga tillstånd.»
Den gamle kastade sig ner framför mig, utan
att bry sig om den våta, slippriga marken; sedan
reste han på sig på nytt, utan att ha fått den
ringaste smuts på sina kläder, tog mig vid
handen, förde mig in i sitt rum och klädde
behändigt åter på mig och snart var jag söndagsklädd
och putsad och friserad som förut. Portvakten
sade icke ett ord mer, men innan han släppte
mig över tröskeln, höll han mig tillbaka och
antydde några föremål på murén över dörren och
pekade sedan ner på porten. Jag förstod honom
genast: han ville nämligen, att jag skulle in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
