Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pagen och mjölnarflickan.
(Efter Goethe.)
Han.
Varthän nu, varthän nu,
lilla mjölnerska dn,
vad kan min söta heta?
Hon.
Grel a.
Han.
Med rävsan i din hand
vart styr så brått du färden?
Hon.
Bort till far mins trädgårdsland,
hort till far mins gärden.
Han.
Helt allena så där?
Hon.
En rävsa jag här :
skall staeka hö på vår täppa.
Se n till trädgården vår
jag att plocka går
de mognade päron i skäppa.
Han.
Där finns en enslig lövsal ju?
Hon.
Där Unnas väl tu,
en vid trädgårdens vardera ände.
Han.
Ej sant, under middagens brand
om i smyg till lövsaln jag lände,
du kommer till mig litet grand.
Ej sant, bak det gröna, det skymmande gallret..?
Hon.
Det bleve en godbit för skvallret.
Han.
En kyss allenast! Säg får jag ej?
Hon.
Nehej!
Den mjölnartösen i famnen tar
hans kärlek strax allom blir uppenbar.
Det vore skam
om mjöl och damm
vitpudrade sammetsrocken!
Bäst leka samman lika barn:
min plats är i kvarn
och er i den fina flocken.
Min tro jag givit mjölnarkarln —
vad blir väl förstört på en töcken!
t
Carl Snoilsky.
Svenska folksägner.
I. Bonden och Skogsnuan.
Småland, Yästbo härad.
I Hestra socken bodde för många år sedan en
ettersnål bonde och som han ville lägga sin
näsa i alla »mjölkimmor» och grytor, så kunde
han aldrig få någon, som hushållade honom till
lags. Själv fick han därför både sköta jorden
och laga maten, och så nidsk han än var tyckte
han dock att detta blev träligt på långmål. Men
var skulle han 1a någon hjälp ifrån? Hans
snålhet var så känd, att han varken kunde få
sig hustru eller piga. Så hände sig en
höstkväll, att en flicka, klädd som den finaste
stads-jungfru, kom in i stugan. Bonden bad henne
sitta ner och sporde efter hénnes ärende. Hon
sökte tjänst, sade hon, och ville fråga om han
behövde någon piga. Åh jo visst behövde han
det, men jungfrun såg honom alldeles för fin
ut, sade han. Hon fäste sig icke för löns skull,
sade hon, ty hon hade både farsarv och morsarv,
men någonstädes skulle hon ändå vara och trodde
nog att hon skulle kunna göra honom till lags,
Ingen lön? Det lät ljuvligt i bondens öra. Men,
tillade hon, i utarbetet torde jag kanske vara
som sämst, ty jag kan aldrig smaka någon föda.
Det gjorde mindre, mente bonden, för den där
dåliga matlusten, den tyckte han om, och så
vordo de snart överens. En månad gick om och
aldrig såg han henne smaka en bit bröd eller
dricka så mycket som en mjölktår, men lika fullt
var hon oförtruten i sitt arbete och kry och
rask i alla sina vänningar. Sådana pigor får man
leta efter, tänk om han kunde få henne till
hustru, ty vacker och väl funtad var hon därjämte.
Men han hade nu icke på länge tittat i sina
bingar och kimmor och det var nog bäst att
göra det först innan han tänkte vidare på den
saken. Och så gick han upp på loftet för att se
över sina förråder. Men stackare han för vad
han nu fick se. Köttbingen var nästan tom,
mjölkimmorna skrapade fast han nyss varit åt
kvarnen, ej en ost ystad och intet smör
sam-kät. Han vart alldeles ursinnig, men tänkte ändå
att det var klokast att tiga så länge och själv
se efter huru hon huserade medan han var ur
vägen. Han sade, att han skulle ut på långresa
och vara borta ett par, tre dagar eller så
omkring, rustade sig till och for från gården. Men
i mörkningen kom han tillbaka, smög sig
obemärkt in i stugan och lade sig i ugnen för att
se vad pigan tog sig till. Hon kom snart in och
började syssla och stöka, sopa och feja alldeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
