Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mygg stungo honom, bröt han av en trädgren
ooh begagnade den som flugvifte; och när solen
brända för bett, tillverkade han åt sig en ny
drypande dykalott. Då han tyckte, att det blev
litet ensligt att promenera där ensam genom
Afrika, blåste han några lustiga, smattrande
trumpetstötar genom snabeln, och det gjorde
värre väsen av sig än flere stycken
mässingsor-kestrar tillsammans. Han gjorde en särskild liten
avstickare från sin väg för att söka upp en
bred flodhäst som han inte alls var släkt med,
och den klatschade han upp rätt ordentligt för
att förvissa sig om att den tvåfärgade
pyton-klippormen talat sanning i fråga om hans nya
snabel. Den återstående delen av tiden använde
han till att plocka upp de melonskal, som han
hade kastat ifrån sig på vägen till Limpopo —
ty han var en mycker ordentlig tjockhuding.
En mörk kväll korp han tillbaka till sina
kära släktingar och vänner, och han rullade upp
sin snabel och sade: »Hur står det till med er?»
De blevo mycket glada över att få återse honom,
och sade strax: »Kom hit, så ska du få smäll
för din frågvishet?»
»Nånå», sade elefantungen. »Smäller bäst som
smäller sist. Nu ska jag minsann visa er, hur
det går till, för se jag kan konsten.»
Och så rätade han ut snabeln och klämde
till två av sina kärälskliga bröder, så de slogo
dubbla kullerbytter.
»Oj, för, sjutton gubbarI» skreko de. »Yar har
du lärt det där knepet, och vad har du- gjort
med din nos?
»Jag har fått mig en ny av krokodilen på den
stora, grågröna, flottiga Limpopoflodens strand. Jag
frågade honom, vad han plägade äta till middag,
och då gav han mig den här till minne», sade
elefantungen.
»Den ser mycket ful ut», sade hans ludne
farbror, babianen.
»Ja, det gör den», sade elefantungen. »Men
den är mycket bra att ha.» Och så tog han sin
ludna farbror, babianen, i ett av hans ludna
ben och slängde honom upp i ett getingbo.
Och nu ska du tro, att den elaka
elefantungen tog sig för att under en lång stund
ordentligt prygla upp alla sina kära vänner och
släktingar, tills de voro mycket varma och högeligen
förbluffade. Han ryckte de grannaste fjädrarna
ur stjärten på sin långa tant, strutspn, och tog
sin långa farbror, giraffen, i ena bakbenet och
släpade honom genom en törnbuske med långa
taggar. Han hojtade högst ohyvsat åt sin breda
tant, flodhästen, och blåste bubblor i öronen på
henne, då hon låg och tog sin eftermiddagslur i
det ljumma strandvattnet. Men han tillät aldrig
någon att röra vid den gamla, gamla gamen, som
varit hygglig mot honom.
Till sist tyckte den. lilla elefantungens kära
släktingar och vänner, att det började bli dem
för hett om öronen, och funno för gott att, den
ena efter den andra, rusa i väg till stränderna
av den slora, grågröna, flottiga Limpopofloden,
där det växer fullt med feberträd, för att låna
sig nya nosar av krokodilen. När de kommo
tillbaka, blev det aldrig fråga om smäll vidare.
Och ända sen den -dagen, min lilla vän, så ha
alla elefanter, som du nånsin kan komma att
få se, och alla andra med för rästen, långa
snablar, som på prickén likna den lille frågvise
elefantungens.
Solidaritet.
Tre pojkar, Karl, Axel och Edvard hade en
sommar tingat sig ut på landet hos en bonde.
De skulle vakta hans gäss och höns och mata
hans många duvor. För dessa arbeten skulle de
få en lön, som blivit bestämd i förväg. De tre
pojkarna fördelade själva arbetet mellan sig.
Karl hade till uppgift att vakta gässen, Edvard
skulle se efter hönsen, medan Axel skulle mata
duvorna och sedan hjälpa sina båda kamrater
då så behövdes. Nu var allt gott och väl. Några
veckor försvunno och de tre pojkarna tyckte,
att allt var så bra, som det kunde vara. Men
bonden däremot hade hela tiden gått och
funderat. Han tyckte nämligen, att Axel inte gjorde
skäl för sin betalning. Egentligen ville han
endast tvinga honom att göra mera arbete; efter
hans mening, var det alldeles för litet att bara
mata duvorna och då och då hjälpa Karl och
Edvard. Så bestämde han, att Axel skulle vattna
hästarna om kvällarna. Det gick han in på.
Men då han under tre kvällar hållit på därmed,
började han bliva eftertänksam. Nu skola ni få
höra varför.
Som jag redan sagt, skulle hästarna vattnas
om kvällarna. Då hade Karl redan drivit hem
gässen och Edvard hunnit låsa in hönsen. Nu
voro de fria för dagen, och kunde göra vad de
ville. Som trogne kamrater alltid göra, så hjälpte
de Axel med hans arbete.
Men för Axel hade ju också hela dagen
försvunnit under ideligt arbete. Varför skulle han
då inkräkta på • kvällen, som var hans fritid?
På det viset blev ju hans arbetsdag längre, och
så fick han göra arbete, som de aldrig
överenskommit om. Och inte blev betalningen heller
större. Det var ju inte rättvist. Han gick därför
till bonden och sade sin mening om saken rent
ut, som han tyckte — det skall man ju också
alltid göra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
