Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ingenting. Men en vacker sommarförmiddag gick
han omkring i klosterträdgården med en stor
sax och klippte rosenhäckarna, över den låga
trädgårdsmuren kunde han se ut över hela dalen
med gulnande åkrar, gröna ängar och lummiga
dungar badande i solskenet. Långt nere vid stora
vägen låg en liten torparstuga, och där utanför
gick torparen och mäjade’ av rågen på sin lilla
teg. Broder Johannes lade bort sin sax, stödde
huvudet i händerna och försjönk i fromma
tankar över godheten hos den gud, som skapat allt
detta så fridfullt och skönt.
I nästa ögonblick får hau se ett ståtligt
jaktfölje dyka fram ur skogsbrynet och susa framåt
vägen i sträckt, galopp. Förnäma herrar i gröna
rockar och med plymer vajande i hattarna,
adliga damer i lysande kostbara dräkter på ädla,
frustande springare. Jakthornen klinga och smattra.
Hundarna, med den röda tungan hängande långt
Ut mellan tänderna, flåsa och snoka efter
villebrådet tch ta vägen över torparens rågåker.
Jaktföljet efter. Säden trampas ned under
hovarna, torparen själv träffas av en spark och
faller blödande till marken. Efter ännu ett par
Ögonblick har hela jaktföljet försvunnit i
riktning mot hertigens slott, som höjer sina röda
tegelmurar ur skogen på motsatta dalsluttningen.
Broder Johannes tog sig om pannan och
undrade, om det var en dröm. Nej, där låg ju
fältet med den nedtrampade rågen, och han tyckte
sig också kunna se den stackars torparen skymta
som en mörk skugga bland de ljusgula
sädes-stråna. Men hur var det möjligt, att människor
kunde hantera varandra så? Voro inte alla
människor jämlikar från begynnelsen? Alla
stammade de ju från samma far och mor, Adam
och Eva, och här i klostret voro ju alla bröder.
Men utanför klostret tycktes det inte vara så.
Det kunde Broder Johannes inte begripa, och
då han just fick se priorn komma gående i
trädgårdsgången, vördig och med ansiktet
ski-nando av fett och solsken, beslöt han att
hän-skjuta frågan till honom.
Han närmade sig och sade, i det han bugade
sig djupt och med armarna i kors över bröstet :
»Vördade fader, jag har nyss sett människor,
vilka tycktes vara riaa och förnäma, misshandla
en fattig och förstöra hans egendom.’ Nog äro
väl dessa för evigt hemfallna åt hälvetet, ty
icke kan väl gud ha misskund med dylika
ogärningsmäh?»
»Förvisso, min son», svarade priorn småleende,
»förvisso äro de det, om icke, vilket dock är
sannolikt, deras efterlevande skola äga nog
penningar för att kunna låta själamässor läsas över
dem.»
»Men, vördade fader», återtog Broder
Johannes, »huru kan gud låta dem äga rikedomar,
varigenom de kunna friköpa sig från straffet för
sitt brott mot en ringa broder?»
»Min son», svarade nu priorn strängt, »du
spörjer i fåvitsko. Både rika och fattiga äro av
gud skapade, och han har själv sagt: De fattige
skolen I alltid hava när eder. Vakta dig väl för
att forska efter guds vägar.»
»Vördade fader», sade Broder Johannes lugnt
och ödmjukt, »jag beder, att Ni ipåtte svara
mig på detta. När skapade gud de rika och de
fattiga? Vär det innan han skapade Adam och
Eva, ty deras avkomma måste ju sins emellan
vara bröder?»
»Du hädarl» utbrast priorn. »Gå genast till
din cell och stanna där i tre dagar och tre
nätter. Och betänk dig väl, att du må avstå från
dina hädiska tankar.»
Broder Johannes gick bedrövad bort. Men
under sina tre fängelsedygn tänkte ban åter och
åter över dessa ting, och det begynte bliva klart
för honom, att det var orättfärdiga människor
och icke gud, som skapat skillnaden mellan rika
och fattiga, herrar och slavar. Ty om gud hade
Ivelat skapa slavar, skulle han vid världens
begynnelse tydligt ha sagt ifrån, vem som skulle
vara herre och Vem som skulle vara träl. Och
så tydligt kände han, att detta var sanning, och
att det som priorn sagt var lögn, att han beslöt
att gå ut bland människorna och förkunna dem
detta.
När så den tredje dagen dörren till hans cell
öppnades, trädde han ut i trädgården, där bina
surrade i den gyllne solluften. Han kastade en
sista avskedsblick på sina rosenspaljéer och
äppleträd och gick sedan sin väg ut genom.
klosterporten.
Mycket ont fick han nu slita och vedermödor
av alla slag fick han smaka. Han vandrade
omkring bland torparna och de livegna bönderna,
åt deras bröd och hjälpte dem med deras
arbete. Och han talade om för dem att det inte
var guds vilja, att de skulle ha det så illa, utan
hans mening var, att de skulle ha det lika bra
som de som kallade sig deras herrar. Om
söndagsförmiddagen plägade han stå på kyrkvallen,
då folket kom ut ur kyrkan, och talade så
vackert och övertygande, att de fattiga och
förtryckta under jubel samlades kring honom. Men
de rika och förnäma hånade honom eller hotade
honom med knutna nävar.
Till slut lyckades han samla en stor skara av
det arbetande folket och drog med den till
kungens stad för att tvinga kungen att hjälpa
dem. Och kungen blev förfärad och kom dem
till mötes och lovade dem allt vad de ville ha.
Han lät alla sina skrivare ta perukerna på och
skriva fribrev med stor gåspennor och försegla
dem med stora röda sigill. Ochidem stod, att var och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
