Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
===== S0LBTKÅL15N ====== 7
––––––––––––-—–- - - - . / . . –i,–––––––––––––––-
Vi ha nu i korthet omtalat de här avhållna
julfesternas innehåll. Och framföra vi nu till all Sverges
sagostundsbarn från Stockholms sagostunder en hjärtlig
hälsning samt en lyckönskan till ett gott arljete för
allt som är stort, ädelt och skönt.
Stockholms Sagostnnäskommittés V. V.
2>en vise.
En vis man hade bosatt sig i en vacker dal,
bland flitiga arbetare. Dessa undervisade han i
alla vetenskaper och de mottogo med glädje hans
lärdomar.
En dag kommo några rika lättingar resande
genom byn.
De hade hört talas om den vise och gingo
därför till honom.
Han satt utanför sitt hus och läste, men
när de kommo lade han boken från sig och
gick dem till mötes, ty han var lika hövlig mot
alla — som man bör vara — och frågade dém
vad de ville. De svarade, att de kommit för att
bedja honom, som var så vis, vända tillbaka till
dé rika och förnäma, där han kunde bli både
rik och mäktig. Den gamle berättade då följande
saga för dem.
— Ett berg sade till en man, som arbetade
vid dess fot: Hur kan du bo och leva i ett
oSunt träsk och arbeta där från morgon till
kväll. Det finnes så många andra, som arbeta,
så du behöver ej bry dig om det. Kom istället
upp på min hjässa, så skall ditt bröst vidgas
och du skall med förakt se ner på jorden.
Men mannen svarade: Vad skall jag uppe hos
dig att göra ? Din hjässa bär bara is och snö
och där blåsa alla kalla vindar. Hos dig skulle
jag frysa ihjäl. Nej, eå dum är jag icke. Jag
stannar kvar i min dal. Den bär vajande
sädesfält och gröna skogar.
Ni rika, fortsatte den vise och höjde rösten,
varför se ni med förakt ner på de fattiga
arbetarna? Det är de, som äro den vackra dalen
och det är ni, som är det kalla ödsliga berget.
Hos er finnes intet utom lättja och högmod.
Ni leva av de skördar, som arbetarna Eå, och
kläda er i kläder, som de hava gjort.
Men snart stundar andra tider. Om då alla
arbetare äro kunskapsrika och kloka, då skall
det bli slut med ert lättingsliv.
A. Q.
Förenen edert
De vandrade hän mot okända trakter. Främst
gick Välmågan, även Glädjen kallad, sedan kom
Inställsamheten och allra sist gick
Fattigdomen-Välmågan såg sig så förnöjd omkring, han tyckte
att vägen var så slät och jämn att gå på på, alla
vis. Fattigdomen däremot tyckte inte alls, att
vägen var jämn och Blät, utan tvärtom. Han
lyfte vart ögonblick på fotterna, som om han
råkat trampa på skarpa stenkanter, vilka stungit
honom. Han Såg så blek och eländig ut och
tycktes knappt kunna släpa sig framåt.
Välmågan vände sig också om emellanåt och suckade
djupt och sade: »Stackare!» Men inte ska ni tro
att han stannade för att hjälpa Fattigdomen och
göra vägen lättare för honom. Inställsamheten
var lätt på foten. Än var han bos Välmågan, än
hos Fattigdomen, men höll sig mest hos den
förstnämnde.
Då solens strålar vid middagstiden nästan föllo
lodräta på de tre vandrarna, beslöto de att gå
uppför en hög kulle, som låg i deras väg, för
att därifrån se sig omäring och försöka finna ett
skuggigt ställe, där de kunde vila ut. Då de
etter mycket besvär kommit upp på kullens topp
och sågo sig omkring, märkte de rakt framför
sig en mängd bondgårdar, som lågo spridda här
och där mellan bördiga fält. Efter en kort
rådplägning bes’oto de att stanna en tid i någon
av bondgårdarna.
Efter en stund hade de uppnått den närmaste
gården. Välmågan trädde dristigt in och fann till
sin förvåning att Inställsamheten redan var i färd
med att på sitt vanliga fula sätt smickra
bondfolket. Fattigdomen däremot stannade helt
blygsamt vid dörren. Då bonden fick syn på honom,
där han stod och stödde sig mot dörrkanten och
såg så lidande och sjuk ut, sade, han i det han
vände sig till Välmågan: »Är det herras betjänt?»
»Ja, ja», svarade Inställsamheten innan
Välmågan ens hunnit få klart för sig vad frågan gällde.
Från och med denna stund fick Fattigdomen
heta Välmågans betjänt.
Välmågan trivdes på stället och fick tillåtelse
att stanna kvar. Fattigdomen måste vandra
vidare och kom slutligen till en gård, där det
bodde vänliga människor, som förbarmade sig
Över honom och läto honom stanna. Välmågan
hade fört rikedomar med sig till den gård, han
kommit; de fingo rikare skördar för varje år.
Men Fattigdomen Bade endast nöd och elände
att bjuda på, som även spred sig till åtskilliga
andra gårdar. Nu började man märka en
skillnad mellan folken i de gårdar, som Välmågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
