Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
besökte ocb de, som Fattigdomen besökte. De
förra blevo stolta och högmodiga, ju rikare de
blevo, mot de fattiga, som dock icke märkte sä
mycket därav, ty de hoppades att kunna driva
nöden på flykten. Det lyckades intel Snart
gåvo åkrarna inga skördar mer och kreaturen
dogo av svält; det fanns intet gräs åt dem.
Folket måste för att ej själva svälta ihjäl vända sig
till sina rika bröder och begära hjälp. »Bröder»,
sade de, »given oss av edert överflöd. Ikunnen
ej själva använda allt, det ligger och ruttnar
bort i ladorna.« »Vi äro ej längre bröder», fingo
de till svar, »sägen herrar till oss och böjen
eder av tacksamhet till jorden, så skolen I få
något av vårt överflöd, annars, kan det gärna
ruttna bort i våra överfulla lador.» »Herrar,
vad är dét?» frågade sig folket Sinsemellan. Åro
vi ej längre bröder, sedan vi blmt fattiga?»
»Nej, nejl» blev svaret, »ej längre bröder äro vi,
utan edra herrar. Sägen herrar, så skolen I få
säd att stilla eder hunger med». »Herrar, her
rar», viskade folket och tyckte i detsamma att
solen försvann bakom ett stort, svart moln. Nu
fingo de den säd, som låg allra nederst i ladaD,
och som nästan var rutten, ändå böjde de sig av
tacksamhet till märken. »Nu måste ni "stanna
här och arbeta för den säd vi gett eder, annars
fån I ej mera», sade herrarna. Folket gjorde så.
De byggde sig små kojor att bo uti. Det blev
en hel mängd kojor runt ikring deras herrars
stora och Ståtliga hus. Nu uppstod vad vi kalla
stad. Nu fick ej heller var och en mala sin
säd och själv baka bröd; ej heller klippa fårens
ull och väva den till kläder.
I stället byggdes stora hus med många små
fönster. Dessa kallades fabriker. Dit kom nu all
ullen och en del av folket måste arbeta där och
spinna den till kläder. Arbetarna, som hela
dagarna måste Btå i fabrikerna, sågo sjuka och
bleka ut. J u mera de arbetade ju fattigare blevo
de, men deras herrar, som inte alls gjorde
någonting, blevo rikare för varje stund.
Åren försvunno med rask fart. För arbetarna
försvann den ena dagen ungefär som den andra.
De märkte dock intet, fastän deras arbete
ökades med varje dag, emedan de var och en för
sig själv ville driva bort nöden. Kampen var
hopplös, ty ensamma förmådde de intet. Då kom
en främling långväga ifrån, Underlig såg han ut.
Folket i staden kunde knappt tro, att en sådan
människa kunde finnas. Med vilka lätta steg
vandrade han ej gatorna framåt, hur frisk och
kraftig såg han ej ut! Han syntes likväl vara
så förvånad, att många helt ofrivilligt stannade
och betraktade honom. Det fanns också mycket
att förvåna sig över. Mången ny sak fick han
se. Han trodde knappt att det var verklighet
a]lt, Först efter en stund insåg han, att det icke
Malmö, Tryckeri-A.-TI
var en dröm. Då knöto sig hans händer, hans
ögon tårades och harmens rodnad jagade upp på
hans kinder. Vad såg han då, som så yreidgade
honom? Jo, han såg rikedom och fattigdönd vägg
om vägg, överflöd och brist sida vid sida. Han
wåg barn gå barfota på skarpa stenar och andra
klädda i yppiga kläder. Det, som föreföll honom
mest besynnerligt, var likväl, att det var flertalet
av folket, som voro de fattiga och att denna
stora hop för varje ögonblick ökade fåtalets
rikedomar.
Då gick den långväga främlingen ifrån det
ena huset till det andra. Han övertalade
arbetarna att samla sig på en stor slätt utanför staden.
De flesta kommo, men de smögo sig dit. Då
vredgades främlingen på nytt. »Smygen er ej
framåt», sade han till dem, »utan gån upprätta.
Kommen ej åtskilL, utan samlen er i stora härar
och tågen fram under glada sånger. Förenen eder!
Förénen eder! Låt det vara eder lösan. Aldrig
skall det lyckas eder, att åtskils fördriva nöden,
men då I alla förenen eder, skall det gå fortabe
än I tron. Låt det alltid vara eder tanke, att
trofast båila ihop och gemensamt fördriva
fatiig-domen. Först då skall det lyckas eder. Då skolen
I åter bliva vad edra förfäder varit: fria och
jämlike. Själva skola ni skörda vinsten av edert
arbete och ej andra så-om nu är fallet. Söndren
eder ej, utan sammansluten eder och bilden ett
endast starkt förbund»
Så talade främlingen, som kommit från ett
land, där alla voro lika, där ingen ägde för
mycket och någon intet. Ej fanns herre, ej heller
ijänare i det landet, men likväl hjälpte defi ene
den andre. Allä kallade sig för bröder och systrar.
Då den underlige främlingen slutat sitt tal och
orden: »Sammansluten eder» förtonat, tyckte
det förtryckta folket, att de mörka molnen plötsligt
skingrats och solen åter började lysa.
M. k:
M
Av särskilda omständigheter
ha- vi nödgats ändra Solstrålens utgifningstid till
den 15 i varje månad.
Framtiden, 1908.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
