Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1908
April-Maj
SOLSTRÅLEN
SAGOSTUNDSBARNENS TIDNING
Pris 5 öre
Arbetets sonsöner.
Ett l:sta maj-minne.
Genom parkens öppna grindar
längs allé av gröna lindar
demonstranters tåg sig vindar
fram i täta, slutna led.
Muntert folk i helgdagskläder,
solskensglans och vårdagsväder
är en syn, som sinnet gläder.
Dock, pedanten klandrar vred:
>barnen demonstrera med!»
Står jag tyst och överväger.
Varför icke? — sist jag säger.
Barnet framför andra äger
rätt att demonstrera här.
Gråhårsman med grova tiävar,
du som främst i ledet strävar,
i ditt inre tanken bävar:
ej för mig jag fanan bär;
barnens framtid hoppet är.
Och när rätt jag eftertänker,
än en mening barnet skänker
med sin blick, som muntert blänker
mellan allvarsamma led;
pappan arm i arm med gumman,
parvlar små, som följa trumman,
ge mig denna huvudsumman:
låten barnen komma med;
de betyda: krig — i fred.
Därför fram, du parvel lilla,
traska på och le blott stilla,
om pedanten tager illa,
att din rättning går på slarv.
Du har kompetensen inne,
där du går med muntert sinne,
blott du städse har i minne:
efter år och tidevarv
taga barnen fädrens arv. .
Kal Kalson.’
De gamla djuren.
Det var en gång för inånga, många år sedan.
Det var i de varma länderna, där solen skiner
starkare än här, där regnet faller ymnigare och
där alla djur och växter trivas bättre, därför att
vintern inte hämmar deras utveckling.
Skogen var full av liv.
Flugorna surrade, sparven åt flugorna och
höken åt sparven. Bina sökte efter honung i
blommorna; lejonet röt och fåglarna sjöngo, bäcken
porlade och gräset växte. Träden susade, under
det att deras rötter sögo must ur jorden.
Blommorna doftade och lyste.
Med ens blev det så underligt tyst.
Det var, som om alla höllo andan och endast
lyssnade och stirrade. Suset i träden upphörde.
Violen vaknade ur sina drömmar och tittade
förundrad upp. Lejonet, reste på huvudet och blev
stående med den ena tassen upplyft. Hjorten
slutade upp att äta, örnen vilade på sina vingar
högt uppe i luften, den lilla musen sprang fram
nr sitt hål och spetsade öronen.
Där kom gående i skogen två varelser, som
voro olika alla andra och som ingen någonsin
förr hade sett.
De gingo upprätt. Deras panna var hög, deras
ögon betvingande. De höllo varandra i handen
och sågo sig omkring, som om de inte visste,
var de voro.
»Vad i all värden är det?» sade lejonet.
»Det är djur», sade hjorten. »De kunna ju
gå. Men de gå på ett besynnerligt sätt. Varför
springa de inte på alla fyra; de ha ju fyra ben?
Då skulle de komma fortare ^ram.»
»Åh», invände ormen. »Jag har inga ben alls,
och jag gör dock en ganska god fart, tycker jag.»
»Jäg tror inte, att det är djur», sade
näktergalen. »De ha ju inga fjädrar och intet hår heller,
utom den lilla smulan på huvudet.»
»Fjäll kan, väl också duga», menade gäddan,
som stack upp huvudet ur ån.
»Somliga måste reda sig med bara skinnet»,
tillade daggmasken saktmodigt.
»De ha ingen svans», anmärkte musen. »Det
kan aldrig vara djur.»
»Jag har inte heller någon svans», inföll paddan.
»Och det är väl ingen, som kan bestrida, att
jag är ett djur.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
