Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Se ... se bara», sade lejonet. »Nu tar den
ena av dem upp en sten med sin framtass ...
det skulle jag inte kunna göra.»
»Men det kan jag», svarade orangutangen.
»Det är då ingen konst. För resten kan jag lätt
stilla er nyfikenhet. De där två figurerna äro
mycket riktigt djur. De äro man och kvinna,
heta Tvåben och äro avlägset släkt med mig.»
»Jaså», sade lejonet. »Hur kommer det sig,
alt de inte ha någon pels?»
»De ha väl nött _ut den», föreslog
orangutangen. ,
»Varför går du inte fram och hälsar på dem?»
frågade lejonet.
»Jag känner dem inte», sade orangutangen.
»Och jag står inte alls efter att ha något med
dem att göra. Jag har endast hört talas om
dem ... de äro en sorts mycket simpla,
avsigkomna apor, förstår ni. Jag ska gärna ge dem
en apelsin emellanåt, men jag vill inte på
minsta sätt ansvara för dem.»
»De se ganska läckra ut», förklarade lejonet.
»Jag har god lust att pröva på hur de smaka.»
»Gärna för mig»., sade orangutangen. »De
komma aldrig att göra familjen heder, och det
tar nog förr eller senare ett ömkligt slut med
dem.»
Lejonet gick emot dem, där de kommo
gående, men då han stod mitt framför dem, förlorade
han plötsligt modet. Han kiinde inte själv förstå
orsaken, ty annars fanns det ingenting i skogen,
som han var rädd för. Men de två nya djuren
hade sådana underliga ögon, och de gingo så
frimodigt sin väg fram, att han förmodade, att de
måste ha en eller annan hemlig makt som. han
inte kunde se. Deras tänder vaj det ingenting
bevänt med, och deras klör var det inte ens
värt att tala om. Men något måtte det vara.
Så gick han ur vägen för dem med sänkt
huvud. . ,
»Varför åt du; dem inte?» frågade lejoninnan.
»Jag var, inte hungrig», försäkrade han.
Han lade sig till vila i det höga gräset och
låtsades, som om han alls inte längre tänkte på
dem. De andra djuren gjorde på samma sätt
som lejonet, som var den förnämste. Men ingen
äv dem gjorde det på allvar. All deras
uppmärksamhet var helt upptagen av de nya djuren.
Emellertid fortsatte Tvåben och hans hustru
sin väg fram, och ju längre de gingo, desto
mera förundrade de 8ig över jordens härlighet.
De hade ingen aning om den uppmärksamhet,
de väckte, och eågo ej, huru alla djuren i
hemlighet följde dem i spåren. Var helst de gingo
fram, lutade träden tillsammans sina huvuden
och viskade. Fåglarna följde dem i luften över
deras huvuden, ur varenda buske stirrade häpna
ögon på dem. ,
»Här ska vi slå oss ned», föreslog Tvåben
och pekade på en härlig äng, där en å rann
fram mellan blommor och gräs. fr"
»Nej, här!» ropade, hans hustru och sprang
in i skogen bredvid, där skuggan låg djup under
träden och mossan var tät och mjuk.
»Så underlig deras röst är», sade näktergalen.
»De ha flera toner än jag.»
»Om de inte voro så stora, skulle jag råda
dem att bygga bo bredvid mig i säven», sade
rörsångaren.
Så gingo de två nya djuren vidare och vart
nytt ställe, de kommo till syntes dem vackrare
än det de sist lämnat, och de kunde ej besluta
sig för, var de skulle inrätta sin bostad. Då
mötte de hunden. Han haltade mycket, ty han
hade skurit sin tass på en vass sten. Han ville
springa ur vägen för dem men kunde det inte.
Fru Tvåben tog fatt på honom och såg på den
sårade tassen.
»Jag skall,hjälpa dig, din stackare», sade hon.
»Vänta bara litet . . . Jag skar mig själv härom
dagen i foten och läkte den med några blad.»
Hunden märkte, att hon endast ville honom’
väl. Han stod stilla, under det att hon sprang
in i skogsdungen efter blad. Tvåben klappade
honom på ryggen och talade vänligt till honom.
När hon kom tillbaka med bladen,- lade hon
dem på tassen och band ett strå omkring.
»Spring nu», sade hon. »I morgon är du bra.»
De gingo vidare, men hunden stannade kvar
och såg efter dem och viftade med svansen. De
andra djuren kommo fram ur buskar och, snår.
»Du talade med de främmande . . . Vad sade
de? . . . Hurudana voro de?» frågade de på en
gång.
»De äro bättre än de andra djuren i skogen»,
svarade hunden. »De botade min tass och
klappade mig. Det ska jag aldrig glömma.»
»De ha botat hundens tass ... de ha klappat
hunden ...»
Det gick från mun till mun i skogen.
Träden viskade det till varandra, blommorna logo
och nickade, fyrfotingarna sprungo runt med
historien, och näktergalen satte den på vers. De
nya djuren gingo vidare och tänkte ej mera på
hunden.
Till slut blevo de trötta och satte sig ned.
De böjde sig över källan för att dricka, och de
logo åt sina egna bilder i vattnet. De plockade
saftiga frukter av träden och åtp dem. Då Eolen
gick ned, lade de sig till vila i gräset och
Eom-nade med armarna om varandras hals. Ett stycke
därifrån låg hunden, som hade följt efter , dem.
Huvudet vilade på framtassarna, och han
lämnade dem icke ur sikte.
»Buh!» sade kon.
»Böh!» sade månen. »Vad glor du efter?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
