Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag ser på de där båda, som ligga där och
sova», svarade kon. »Känner du dem?»
»Jag tror, att jag haft något liknande krälande
på mig någon gång för många, många herrans
år tillbaka», sade månen. »Men jag är inte säker
på dét. Mitt minne har blivit ganska dåligt på
de sista hundra tusen åren. Det är nätt och jämt,
att jag kan hålla tänkarna tillsammans till min
himlavandring.»
»Ja, jag är inte heller stark i att tänka», sade
kon. »Men jag är rädd.»
»För de där?» frågade månen.
»Jag kan inte förklara det», sade kon. »Men
jag kan inte föredra dem.»
»Trampa ibjäl dem då», rådde månen.
»Jag törs inte», sade kon. »Inte ensam. Men
kanske jag kunde få med mig någon, som ville
hjälpa mig.»
»Du får reda dig själv», sade månen. »Jag
bryr mig åtminstone inte pm det.»
Den seglade i väg. Kon stod kvar och
idies-lade och tänkte men kom inte till något beslut.
»Sova de?» frågade fåret och stack fram sin
långa nos bredvid kon.
Och plötsligt fick hela ängen liv.
Alla djuren voro där. De hade följt de två
på deras vandring. Där voro både de, som sova
om dagen och jaga om natten, och de, som äro
framme, då solen skiner. Ingen tänkte mera på
arbete eller vila. Ingen tänkte på att göra den
andra förtret. Lejon och hjort, ulv och får, katt
och råtta, häst och ko och många fler stodo sida
vid sida i gräset. Örnen satt i toppen av ett
träd mitt ibland skogens alla småfåglar.
Orangutangen satt på en av de nedersta grenarna och
åt en apelsin. Honan stod på en tuva bredvid
räven, anden och gåsen lågo i bäcken och sträckte
fram sina halsar.
»Låt oss överlägga om saken, eftersom vi äro
här allesammans», sade lejonet.
»År du mätt?» frågade kon.
»Visst är jag mätt», svarade lejonet »I natt
hålla vi fred och vänskap.»
»Då föreslår jag, att vi strax och utan vidare
prat slå ibjäl de båda främmande djuren», sade
kon.
»Vad i all värden kommer det åt dig?»
utbrast lejonet. »Du är ja annars ett fredligt djur,
som går lungt och betar och sköter ditt och inte
gör en katt förnär I Hur kommer det sig, att du
helt plötsligt har blivit så blodtörstig?»
»Jag kån inte förklara det», sade kon. »Men
jag har en bestämd förnimmelse av att vi böra
slå ihjäl de där så fort som möjligt. Det ,följer
olycka med dem. De äro onda. Öm ni inte följer
mitt råd, ska ni få se, att ni kommer att ångra
er allesammans.»
»Jag säger detsamma som kon», sade hästen.
»Bit ihjäl dem, sparka dem till döds, ju förr
desto hellre.» ’
»Slå ihjäl demI Slå ihjäl dem!» ropåde fåret
och geten och hjorten i munnen på varandra.
»Gör det! Gör detI» skreko anden och gåsen
och hönan.
»Aldrig i mitt liv har jag hört på maken»,
sade lejonet och såg sig förundrad omkring i
hopen. »Det är de allra fredligaste och fegaste
djuren i skogen, som stå efter de främmandes
liv. Vad ha de gjort er? Vad är ni rädda för?»
»Ja, jag kan likaså litet förklara det som
kon», sade bästen. »Men jag känner på mig,
att de äro farliga. Det känns så besynnerligt i,
min länd och mina ben.»
»Jag känner, det, som om skinnet bleve flått
av mig, när jag tänker på de båda», sade kon.
»Det sitter som tänder i mitt kött. Det drar och
sliter i mitt juver.»
»Jag fryser, som om all min ull voro avklippt»,
sade fåret.
»Jag känner mig, som om jag bleve stekt
över elden och uppäten», sade gåsen.
»Jag med! Jag med!» skreko anden och hönan.
»Det är högst besynnerligt», sade lejonet,
»Aldrig har jag hört maken förr, och jag förstår
alls inte edra förnimmelser. Vad kan de
främmande göra er? Nakna gå de omkring ibland
oss, förtära ett äpple eller eh apelsin och göra
inte det minsta ont. De gå på två stackars ben,
och ni har fyra, så att ni kan springa ifrån dem
som ingenting. Horn har ni och klövar och
tänder .... . Vad är ni rädda för?»
»Du kommer att ångra det», sade kon. »De
nya djuren kommer att fördärva oss alla. Faran
hotar dig lika såväl som oss. andra.»
»Jag vet inte av någon fara och känner inte
till någon fruktan», sade lejonet stolt. »Men
finns det verkligen ingen av er, som vill ta de
främmande i försvar?»
»Om de inte hörde till släkten, skulle jag
gärna göra det», sade orangutangen. »Men det
ser illa ut att ta sig an sina egna. Låt dem gå,
tills de omkomma av sig själva. De äro alldeles
oskadliga.»
»Om ingen annan så vill jag tala för dem»,
sade bundeD. »Min tass är redan i det närmaste
bra, och jag tror, att de äro klokare än vi alla
tillsammans. Aldrig i min tid skall jag glömma,
vad de ha gjort för mig.»
»Det var rätt, kusin», sade lejonet. »Du är en
bra karl, och man märker, att du är av god
familj. Jag tror inte att de där Tvåbens äro
farliga, och jag ämnar inte göra dem något ont.
Bevars väl > . . om jag möter dem en dag, när
jag är hungrig, så äter jag upp dem. Det är en
Bjälvklar sak. Hungern är var mans herre. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
