Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i natt är jag mätt, och nu går jag hem för att
sova. Godnatt med er allesammans.»
Sedan var det ingen, som sade något mera.
Tysta, som de hade kommit, gingo djuren sin
väg. Natten skred framåt, och dagen bräckte i
öster.
Då kommo plötsligt kon oeh hästen och fåret
och geten galopperande över ängen. Efter dem
kommo gåsen och anden och hönan springande
så fort de kunde. Kon gick i spetsen och rusade
med sänkta horn mot den plats, där de
främmande sovo. ,
Men i detsamma sprang hunden upp med ett
ursinnigt skall. De två nya djuren vaknade och
rusade upp. Och såsom de stodo där, höga och
raka med sina vita lemmar och mäktiga ögon
mitt i solskenet, ingåvo de de gamla djuren
bävan och förskräckelse, och de spruogo tillbaka
samma väg, som de kommit.
»Tack, min vän», sade Tväben och klappade
hunden.
Fru Tvåben såg på hans sjuka tass och talade
till honom. med sin vackra röst. Hunden slickade
glatt deras händer.
Därpå badade de nya djuren i ån, och sedan
klättrade Tvåben upp i ett äppelträd för att
skaffa frukost åt sig och sin hustru.
I trädet satt orangutangen och gnagde på en
frukt.
»Bort med digl» ropade Tvåben och hötte åt
honom. »Det här trädet är mitt, så mycket du
vet det. Du understår dig inte att röra så mycket
som ett äpple.»
»Bevare mig väl!» sade orangutangen. »Vad
är det för en ton, du talar i? Och jag, som
försvarade dig i natt, när alla de andra djuren ville
slå ihjäl dig.»
»Bort med dig, otäcka apal» skrek Tvåben.
Han bröt en gren av trädet och gav
orangutangen ett par ordentliga rapp, så att han
tjutande sprang in i skogen.
(»Tvåben.») Carl Ewald.
Skomakaren*
Kors, en sådan sommardag, å körs, ett sådant
väder I
Genom öppna fönstret solen skiner på mitt
läder.
Skiner hett på vägens damm och dalens gröna
backar,
bränner vandringsmännens nackar, så att svetten
lackar.
Lyser grannt på hönsens skock, som går på gårn
och hackar,
tittar in i kammarn, där jag pliggar, syr och
klackar.
Vandringsman, har du gått hål på dina stora
stövlar,
här finns en som laga kan, vad tiden tär och
skövlar.
Plöjare, har jorden slitit dina skor i smulor,
här finns bot och här finns nya tjocka starka
sulor.
(
Hustru, har du tofflorna nött ut, som hustrur
bruka,
ett par andra ska* jag ge dig, röda, varma,
mjuka.
Ungmö, jag har skinn av getter — hoppa över
stättal —
skor att dansa i jag gör dig, iunna, fina, lätta.
Pjäxor utav älg och ren, som över fjällen skrida,
gör jag eder, ynglingar, Eom raskt på skidor
glida!
Friluftssjäl, som svarta trånga bojor ej kan lida,
jag har luftiga sandaler, svala, sköna, vida.
Kors en sådan sommar! Alla gå med fötter bara.
Dålig tid för mig — men strunt, just så ska’
sommarn vara!
Karl-Erih Forsslund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
