Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i
Huset i skogen.
Mitt i den mörkaste delen av skogen bodde
vedhuggaren med sin familj. Stugan stod där
inklämd mellan stora träd och småbuskar.
Bristfällig var den på alla vis. Taket var vingt och
snett, dörren utan lås, det ena fönstret vid
stugans långsida Baknade glas. Om sommaren
regnade det in, om hösten blåste vinden tvärs
igenom, om vintern hopade sin snön runt kring
stugan och hotade begrava den och om våren,
då allt började smälta, var det nästan värst, ty
då steg vattnet in i stugan och ville knappt
rinna bort. I den stugan har Välmågan aldrig
hälsat på. Han tyckes ha förirrat sig i den
väldiga skogen eller också fastnat i de många,
vilda snåren, som växa runt om den lilla
stugan. Likväl var den fattiga vedhuggarfamiljen
rikare än mången annan, ty förnöjsamhet och
glatt sinne tycktes ha bosatt sig där.
Varje morgon begav sig vedhuggaren ut i
skogen för att fälla träd, varje kväll återvände han
hem och hälsades alltid välkommen med skratt
och glada sånger av barnen. Den äldste bland
barnen hette Johan och var tolv år gammal.
Jag vill nu berätta vad som hände honom en
varm sommardag, då han givit sig i väg för att
uträtta ett ärende åt sin mor.
Han var redan ett gott stycke in i skogen, då
han kom till ett ställe, där han aldrig förr varit.
Träden stodo ej så tätt och voro ej så knotiga
som annars, utan raka och smärta. Det
vackraste av allt tyckte likväl Johan, att blommorna
var. Där fanns röda blommor, vita, gröna och
gula, kort sagt, där fanns blommor i alla möj-
liga storlekar och färger. Somliga voro större än
honom själv, andra åter voro så små, att han
knappt kunde se dem. Snart försökte han att
fånga de små fjärilarna, som flögo från blomma
till blomma. Johan hade ett svårt och mycket
fult fel. Han brukade nämligen fånga fåglar och
andra smådjur, för att sedan plåga dem på alla
sätt. Det var icke långt ifrån, att han fått fatt
i en liten fjäril och i ivern hörde han icke huru
någon ropade åt honom: »Akta dig! Akta digI»
Då stod plötsligt en gestalt framför honom av
underbar skönhet. Hon var helt och hållet
överhöljd med blommor, hennes ögon lyste som två
stjärnor lysa en klar vinternatt. Det var det
godas fé. Hon härskade, över allt gott och ädelt.
Därför tyckte hon ej om onda elaka människor.
Då hon kom satte sig alla fåglar och fjärilar på
hennes huvud och axlar; även blommorna
tycktes nicka åt henne. Allt var uppfyllt av glädje,
då hon närmade sig, endast Johan såg full av
förvåning på henne. Med mild och behaglig röst
tilltalade hon honom och frågade varför han
kommit in i hennes trädgård. Där fanns endast
plats för snälla barn, alla elaka fingo stanna
utanför. Kanske han nu igen ville plåga hennes
små djur? »Men nu skola vi hålla dom och
rannsakning med dig. Nu skall du dömas för alla
de odygder, du begått. I tur och ordning skola
dina anklagare yttra sig; först må den, som du
plågat mest, träda fram», sade hon.
Då såg man en katt närma sig. Johan
igenkände till sin förskräckelse den gamla grå
katten, som de hade hemma i stugan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
