Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den gamla katten sade; »Mig har han
plågat mest. O laliga gånger har han ryckt mig
i svansen. När jag legat och sovit på en stol,
har han dragit undan stolen, så att jag fallit
till golvet och slagit mig. När jag legat framför
brasan och värmt mig, har han plötsligt slagit
iskallt vatten över mig. Många gånger har han
också stängt mig inne då jag velat gå ut i
solskenet och sola mig».
Nu tystnade katten och drog sig tillbaka.
Den goda fén såg på Johan med en låDg,
underlig blick. Johan sänkte sina ögon mot
marken och kände sig skamsen. Han undrade över
vem som,sedan skulle komma fram och anklaga
honom. Han försökte draga sig till minnes vad
han gjorde sist.; Men allt var ett virrvarr och
han kunde icke reda ut sina tankar. Han
visste icke, att han själv var så elak, han blev
alldeles röd av skam och började nästan gråta.
Även fén såg sorgsen ut, hon visste, att Johan
i dag skulle få höra, vilka elaka saker han
begått. Hon såg sig omkring bland alla djuren för
att uppmana någon att träda fram och börja sin
anklagelse. Då en stund förgått under djup
tystnad lufsade den gamle gårdshunden Karo fram.
Han vände sig åt Johan, skällde ett par gånger med
sin hesa och spuckna röst, tystnade ett slag för
att draga andan och sade sedan: »Det sista han
gjorde mig var att locka mig in i en bikupa.
Den var fall med bi, som överföllo mig och
stucko mig, men de voro i sin rätt, ty jag störde
dem ; felet är Johans. Jag vill inte tala om den
smärta, jag kände, då bien stucko. Med knapp
nöd lyckades jag rädda livet. Kunde jag bara
komma ihåg de otaliga gånger, han ryckt undan
köttbenet för mig. Jag vill .inte berätta om den
gången, när han narrade mig ut i en damm och
med en lång gren hindrade mig att komma i
land, eller då han brukade binda mig med ett
järnhalsband, som han sedan drog i av alla
krafter;- mitt huvud drogs nästan ur led. En
gång, då jag låg och sov i det mjuka gräset,
satte han fast en kardborre i min nos och» . ..
Sedan sade han blott: »vow, vow», vände helt
om och linkade bort med huvudet på sned, de
långa öronen hängde rätt ned och svansen stod
rakt upp i vädret.
Nu tyckte Johan, att han kunde försvära sig.
Hans ögon stodo fullä av tårar, då han med låg
men likväl hörbar Stämma sade: »Det var blott
på lek». »Min lille gosse», inföll nu fén, »lägg
noga märke till, att det icke längre är lek, då
någon annan skadas därav.»
En höna närmade sig nu med värdig hållning
och lugna steg. Hon sade: »Bland mina Jiorn
har han lagt små stenar och narrat mig att taga
dem; jord har han hällt i vattnet, som jag skulle
dricka. Fjädrar har han ryckt ur kroppen på
mig, stoppat mig i en säck och slängt mig hit
och dit, tills jag blivit alldeles yr».
»Mina gelikar har han dragit i bitar för att
därmed fånga Sek, som han sedan lät ligga på
land och plågas i Btället för att döda dem»,
sade en liten mask, som började ringla sig
uppför fén’s vita klänning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
