Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu hoppade en tjock, ful groda fram. Hon
öppnade sitt breda gap, fyllde det åtskilliga
gånger med luft och kväkte därpå fram följande:
»Han har dragit mina fötter åtskilda och tvungit
mig att hoppa längre stycken än jag var van
vid. En gång sparkade han till mig och satte
mig i ett högt träd, jag som endast trivs vid
dikeskanter».
Då grodan slutat sitt tal ville de andra
djuren rusa fram på en gång och berätta de
lidanden, Johan åsamkat dem. Då höjde féen sin
hand för att lugna dem och sade: »I turvoch
ordning skola ni komma fram. Tala ni alla på
en gång hör man ingenting alls, meningen är
ju, att det skall höras vad ni säga. Lugn och
sansad skall man alltid vara och aldrig förivra
sig. Ordning i allt. Då hon tystnat uppstod en
förlägen stillhet bland djuren, som drogo sig
några steg tillbaka. Det’ dröjde en god stund
innan de åter vågade Big fram, men slutligen
tog en liten ekorre mod till sig och närmade sig
Johan. Ekorren plirade med sina små, lustiga
ögon. Han såg ut att vilja stämma upp ett
muntert skratt. Han satte sig på två ben och
med de främre tassarna höll han ett par
nötskal med vilka han lekte. Han släppte skalen,
då han började tala: »Prån mig rövade han hela
mitt vinterförråd av nötter och jag var nära att
ömkligen omkomma av svält».
En fågel flög nu fram. Hon hade stora vackra
vingar, som skeno och blänkte i solljuset. Hon
började sitt tal med en klagande sång. »Jag har
lidit mest. Mitt bo har han sönderrivit, mina
ägg har han sönderslagit och mina ungar, o,
mina ungarl Det var en stilla aftonstund, jag
satt i den högsta furutoppen, som fanns i
skogen och sjöng av hela mitt hjärta. Jag gladde
mig åt naturens stora skönhet. Solen skulle just
gå ned, dess sista strålar hade nästan försvunnit
bakom en kulle då han kom klättrande uppför
trädet och i min åsyn, utan att jag kunde
förhindra det, dödade han tre av mina käraste
ungar. Mina ungar vill jag ha igen! Det var allt
vad jag ägde, det var mig tusenfallt kärare än
allt annat. Giv mig igen mina ungarl»
Då fågeln slutade genömlopp en rysning hela
djurskaran. Att människan var så elak och
kunde begå sådana brött, hade de ändå icke
trott. Även den goda féens ögon fylldes av tårar.
Hon bjöd tystnad och i det- hon vände sig mot
Johan sade hon: »Detta, var den värsta gärning,
du begått. Stor och stark är du själv, blyges du
då ej över att skada en liten svag och värnlös
fågel? Själv är du fattig och hor i en stuga i
skogen, ändå har du kunnat förstöra en liten
fågels bo. Vad skulle du tycka om ifall någorr
rev ned ditt hus oph slog ihjäl dina bröder och.
systrar? Du har begått det värsta brott på jor-
den genom att röva ungarna från en moder.
Vet du då ej, att även djuren känna smärta?
De äro lika fattiga som du ooh de ha även
endast ett litet bo i skogen. Ändå har du kunnat
göra dem skada!»
Johan vaknade vid att någon ruskade honom i
armen. Då han gnuggat sig i ögonen, såg han
sin fader stå där med yxan på axeln och skratta
åt honom. Yrvaken gick han med fadern hemåt.
När han kommit in i stugan, skämdes han över
att se på katten, som’smeksamt strök sig mot
hans ben. Han kunde ej glömma féens fråga:
»Vet du ej, att även djuren känna smärta?»
M. K.
Majsång-.
Klarå morgon som skimmer sprider,
i ditt vänliga hägn oss tag I
Nu de kommit de vackra tider,
nu är barnens och solens dag.
Kom och lys våra vida slätter,
där violerna växer vilt,
se syrornas blå buketter
skiner vackert och luktar milt!
Maj med vivor och vita sippor ■ ’ ’
och bäckar muntra, som pojkars språng
ge röda kinder åt alla-flickor
och bruna hen åt pojkars stoj och bångi
Kom med vinden och kom med ljuset
i klara dagar kring blom och blad
driv oss alla dina barn ur huset
till sång och vändring och lek och bad.
Kör oss går fa t vid sin arbetsföra,
för vår skull mor går därhemma trött,
men än det dröjer, tills vi bli stora,
tills nya skorna riktigt ut vi nött.
Vi äro bara som blommor alla
vét ej ännu om liv och död,
hemmet skyddar för rägnen kalla,
mor ger kläder och far ger bröd.
Vi äro bara som unga träden,
vinden sveper kring knopp och blom,
vi är veka som nya säden —
blad och stängel, men kärnan tom.
Låt oss växa som blommor bara,
som vit syrén och som mild viol I
Vår lek och våra skratt skäll friskt dig svara
som. munter hälsning, milda, varma sol I
Birger Liljekrantz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
