Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Peter Franks dotter.
På Peter . Franks tid, han som var en av de
första i ätten och gom omkom, då vårfloden
sprängde dammarna och bröt lös över fälten,:—
på denne Franks tid var Västeiby icke så stort
som nu. På sin höjd födde det då fem kor och
ett par oxar. Men i alla fall var Peter Franks
y gård den största i socknen, och eftersom gården
vyar störst, så hade Peter Frank mest att säga i
bygden. Som ju är sed än i dag. Ty- det är så
bekvämt för de rika, att deras vett räknas efter
gårdarnas tunnland. Eljest skulle de ju ej så
sällan få riskera, att de befunnos föga förstånd
ha. Emellertid hörde Peter Frank till de rätt
sällsynta människor, som äga både tunnland
och vett. Över detta yvdes han inom sig själv,
om han ock i det yttre såg enkel och ödmjuk
ut. Ingen visste detta så väl som hans hustru,
ty hon hade i många år sett Peter icke läsa
något annat i bibeln än om David och Salomo.
Att detta var. ett bevis på sinnets stolthet visste
hustrun. Men hon vågade icke öppet säga
honom, att det för visso vore gudi behagligare, om
han läste om Israels vandring i öknen eller om
Job eller om profeten Jerémias. Blott när hon i
hemlighet kom åt, lade hon bokmärket från
David till Job, från Salomo till Jeremias. Men
Peter Frank hittade dock alltid dit han ville, i
bibeln.
* *
*
Denne Peter Frank och hans hustru hade en
son och en dotter. Sonen hette Nils och var den
Frank, som när han var kommen till åttio år
och kyrkan i socknen brann, gjorde sig en käpp
av sitt lieskaft och vandrade kring för att samla
pengar till en ny kyrka. Nu var han bara gosse,
då denna historia hände. Dottern var några år
äldre än sonen. Hon var tjugu år omkring och
hette Sigrid. Denna flicka hade liksom far ett
styvt sinnelag, men som Peter Frank ansåg, att
sådant ej hövdes kvinnorna utan blott männen,
så tog han ofta månget tag för att böja den
unga vidjan. En dag vid skördetid, då skörde-
11
folk var hos Peter för alt hjälpa till med säden,
ville fadern lära sin dotter ödmjukhet, och
därför befallde han henne att taga upp säd och
binda efter; en, som en gång suttit i häkte för
stöld, en man som hette Henrik.
— Han passar åt dig, sade Peter Frank.
; Blodet spi-ang upp i flickans ansikte, ty
skymfen var hård..
— Aldrig I — kom hennes svar.
Men i samma ögonblick kom hon att se på
;honom, som mer än hon själv brännmärkts och
;led av dessa ord. Då böjde hon sig ned och
band nekarna efter honom som suttit i häkte
för stöld. i
Medan hon så gick lutad efter hans skåra och
band hans säd, kom hon att tänka på vad
lidande denne man, som för långa år sedan
straffats för den orätt han gjort, i hela sitt liv fick
utstå, hur han måste känna alla blickar som
piskslag och alla ord som svidande rapp. Och
som hon gick där, lovade hon sig själv, att han
icke skulle få räkna henne som en bland dem,
vilka slagit honom utan hjärta öch försköning.
Medan hon gick i hans skåra, tänkte hon så på,
hur hon skulle kunna göra honom gott, utan
att han förstod, att det var blott ett urskuldande.
När skördefolket ätit sin middagskost, var det
sed, att männen vilade litet öch att de då lade
sina huvuden i kvinnornas knän, envar
skörde-karl i hennes som bundit hans neker. Så gjorde
ock folket nu, mön Henrik, han tjuven, gick bort
och lade sig mot en tuva, ty hos honom ville
aldrig någon av kvinnorna vara eller ha hans
huvucl i sitt knä. När nu flickan såg, att han
gick bort från de andra att vila, gick hon en;
omväg efter honom, och när hon sett, att han
somnat, satte hon sig hos honom och lyfte hans
huvud upp i sitt knä. Då kom hon att betrakta
hans panna och fann, att den var vacker och
strök sakta över den med sin hand och torkade*
bort svetten. Hon betraktade sedan noggrant hans
drag och menade, alt de icke kunde vara en
ond människas. Klarare och klarare Såg hon
för sig, hur det var de ostraffade människorna,
dessa alla som kastade stenar, som voro de onda.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 20:54:45 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/solstralen/1908/0035.html
