Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1908
Juni
SOLSTRÅLEN
SAGOSTUNDSBARNENS TIDNING
Pris 5 öre
Gammelgäddan i Vassviken,
Av Karl Erik Forsslund.
— Och det säger jag och det står jag vid, att
den dag Gammelgäddan stiger till väders ställer
jag till fest, och det ska ta mig aderton
metkrokar bli en fest som sjön aldrig har sett
maken till.
Det var Silveiling, mörten, som talade och
en gammal aborre Bom hörde på. Aborren stod
och latade sig utanför risvålen i Vassviken, och
Silverling kilade runt omkring honom, arg och
med lysande röda ögon.
— Jag har redan börjat samla ihop
matvaror, fortsatte Silverling, har en hel hög maskar
i en skreva därborta. Det är för rasten ett sant
nöje, men det begriper inte ni rödfenor; ni
slukar hela masken, och så sitter ni där och
sprattlar med kroken i magen. Nej, man ska vara
kvick i vändningarna och försiktig på samma
gång; man ska komma kilande och nypa en
liten bit i taget, tills kroken hänger där ren och
dinglar. Så här ska det gå till!
Han slog ett par slag med stjärten och sam
bort till en lång mask som ringlade sig i
vattnet straks ovanom vålen. Han bet av en bit,
släppte den i förbifarten framför aborren, gjorde
en lov och vände om till masken på nytt. Men
nu kom han inte igen; aborren såg honom med
ens försvinna i höjden, han vred och kastade
sig så det lyste och blixtrade genom det
grågröna, strimmiga dunklet.
— Tack för bjudningen, ropade aborren efter
honom. Det gör mig lessen att värden själv inte
får vara med på kalaset.
Så dök han hastigt in i risvålens svarta snår
—■ han hade sett en väldig mörk skugga komma
glidande tyst och lömskt genom vattnet.
Det var Gammelgäddan som var ute på rov.
Hon strök sakta runt vålen ett tag, så ställde
hon sig i skuggan och väntade; hon slöt
ögonen till sju åttondelar för att inbilla folk att
hon sov — hon såg alldeles tillräckligt med den
återstående åttondelen -— och rörde inte en fena.
Gammelgäddan var ganska storväxt. Säger
man att hon vägde två och ett kvarts pund och
höll dryga 6 fot från sin horniga käft och till
yttersta stjärtspetsen, så skarvar man inte något
att tala om. Att hon också var tämligen glupsk
och svår att ha i maten, behöver nog icke
särskilt påpekas. Lika litet som det sorgliga
faktum att hon var Vassvikens buse och utövade
ett enväldigt skräckregemente i hela denna del
av sjön.
Det hade hon hållit på med i åtskilliga år;
de älsta aborrarna där i trakten mindes henne
från sin barndom, och hon var ren gammal då.
Åtskilligt hade hon också varit med om; när
hon någon gång händelsevis var mätt och
följaktligen vid gott lynne, kunde hon ställa sig i
vasskanten och berätta; då kommo desimmande
i stora glittrande stim från alla håll, aborrar
och mörtar, lakar och sikar, löjor och snorjärsar
och småfisk av alla slag. De ställde sig runt
omkring henne och lyssnade, och hon drog den
ena spännande historien efter den andra. Hur
hon snärjt in sig i nät men krånglat sig los
igen i sista minuten; hur hon fastnat på drag
och svirvlar men slitit sig Uppe vid själva
båtkanten. Hur hon en solmorgon i lektiden jagat
en grann och smidig hona — vid Ran, även
jag har varit ungl sade Gammelgäddan och
smällde med käkarna; den tokan hade flugit
ända upp på torra land, på ett långgrunt ställe
med sandbotten, och blivit liggande mitt
framför fotterna på en pojke, som också passade på
och högg henne med bara händerna; men
Gammelgäddan hade kastat sig, ut i vattnet igen med
ett finare hopp, ett hopp som en flygfisk
kunnat avundas, sade Gammelgäddan och spritade
ut alla sina fenor. Och hur hon en annan gång
slukat en jättestor aborre, som satt på en
lång-revskrok; betet var en mört, den hade slukats
av en aborrkrake, knappt längre själv än
mörten, han i sin tur av den stora och denna av
Gammelgäddan. Tafsen brast förstås som en
silkestråd bara hon vände på sig, och hon
seglade lugnt därifrån med alla tre fiskarna i
magen, det var en billig och bekväm festmiddag,
Hon hade många sådana minnen och
upplevelser att förtälja; men de bästa voro historierna
om katten och svalan. Den första tilldrog sig en
kväll, Gammelgäddan kom simmande utefter
stranden; hon hörde pojkröster på land, och då
och då kom en sten plumsande, de kastade
smörgås och bundo näcken. Men slutligen kom
något ramlande som inte var en sten; det hade
ben och kravlade och sparkade och sjönk endast
helt obetydligt under vattenytan. Gammelgäddan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
