Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Hon ilsknar till, viskade en snorjärs, och
det gick en fnissning genom stimmet. Hör nu
gäddfar, fortsatte han högre, hur var det med
den där svalan —
— Och katten sen, skrek en annan, har ni
kvar honom än?
— Visst katten, sade en ful lake med ett
brett grin — hör ni inte hur det jamar i
magen på henne!
Det var kvickt sagt, tyckte de alla och
grinade med. Hör hur det jamar i magen på henne I
upprepade en efter annan.
— Han är hungrig, stackars kräk, sade
Silver-lings bror. Gammelgäddan har ju inte gett
honom något att äta på flera dar.
Ett par kviddor, de minsta i hela hopen,
summo till hälften in i rysjan.
— Gammeigädda, ropade de, vill du ha
frukost? Öppna gapet så kommer vi!
— Öppna gapet så kommer vil skreko löjor
och snorjärsar efter och stucko in nosen genom
maskorna.
Och Gammelgäddan gapade; alldeles ofrivilligt
skedde det, men gapade gjorde hon. Då blev
det ett jubel, de summo ut och in i rysjan, de
stimmade runt omkring henne och snuddade till
och med ibland vid stjärtfenan. Och nu kunde
Gammelgäddan inte styra sig längre; hon var
vild och rasande, virvlade runt och spärrade ut
fenorna och högg efter småkräken, men de
räddade sig alltid ut genom nätet, hon kom inte åt
så mycket som ett fjäll av dem och desto
vildare och ursinnigare vart hon.
Det var redan ljust uppe i luften; vattnet
började bli varmare och genomstrålas av gula
Btrimmor och strålknippen. Dämpade ljud började
höras däruppifrån; en tupp gol någonstans på
strandsluttningen, en vällingklocka ringde och en
vind dansade fram över vattenytan; vågorna
skvalpade och gnolade, och det susade i vassen.
Allt det där gjorde småfiskarna ännu
skämtsammare och kvickare i både mun och stjärt; de
kilade hit och dit, de sköto. blixtsnabbt mellan
Gammelgäddans gapande käkar, och de hoppade
ända upp över vattenbrynet så det stänkte och
gnistrade om dem.
Men med ens blev det stilla och tomt
omkring Gammelgäddan. De smeto bort i vassen
allihop och försvunno — liksom förr när hon
berättade historier för dem.
Hon undrade och lyssnade. Och hon hörde
ett plaskande i vattnet — det närmade sig, och
hon såg något stort svart komma glidande över
vattnet, som skuggan av ett moln.
Det stannade bredvid rysjan ■— så lyftes den
upp i luften, så hörde Gammelgäddan ett dånande
hurrarop ur två pojkstrupar, och straks efteråt
låg hon på bottnen av en båt och kippade efter andan.
Något vasst och kallt stacks in i nacken på
henne, hon hörde ett knastrande och tyckte att
hon klipptes mitt av, och så domnade hon bort.
Genom dvalan kände hon ändå, hur en pinne
trängdes in genom ena gälöppningen; den skulle
ut genom munnen, men Gammelgäddan knep ihop
käkarna, varför visste hon inte riktigt klart själv.
En av pojkarna sökte bända isär dem, men det
skulle han aldrig ha gjort; Gammelgäddan hade
präktiga tänder och en bit kraft kvar än, och den
använde hon; när pojken drog ut fingrarna igen
voro de tämligen trasiga, och ett par föreföllo för
den ytlige betraktaren mera som drypande röda
slamsor än som människofingrar.
Det var Gammelgäddans sista bedrift. Sen
blev det mörkt och tyst omkring henne. —
Det hittades en hel hop småsaker i
Gammelgäddans mage. Någon katt fanns där visserligen
inte, men istället åtskilliga metrevar och flöten,
en större svirvel, ett par dussin metkrokar, en
barkbåt med master och segel och unionsflagga,
en tennsoldat och en slät guldring, allt i tämligen
oskadat och användbart skick.
Den vita ankan.
Skånsk folksaga.
et var en gång en konung
som hade en snäll och god
drottning och med henne en
prins och en prinsessa. Men
så dog den unga
drottningen och konungen gifte om
sig med en stygg kvinna
som också’jjhade en dotter. Kort därefter drog
konungen ut i krig och blev borta i många
år. Under tiden skickades den unge prinsen till
ett främmande hov, men prinsessan fick stanna
kvar hos sin styvmoder. Drottningen hatade den
lilla flickan, ty hon såg, att hon var mycket
skönare än hennes egen dotter, och då
prinsessan blev något äldre lät hon henne sköta de
tyngsta göromål. En dag hade hon funderat ut
någonting, som hon tänkte prinsessan aldrig
skulle kunna orka med. Hon lämnade henne ett
fat svart ull och befallde henne gå ned till
sjöstranden och tvätta den tills den blev vit.
»innan ullen är snövit får du ej komma hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
