Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folket gjorde det av tacksamhet över att de
fått förvara sina ägodelar där. I stället för en
våniDg blev det två. Ägaren gick endast omkring
och såg på medan de andra arbetade och befallde
dem att göra så och så. Härav fick han en vana,
att alltid kommendera de andra — som lydde.
Nu har sommaren försvunnit. Dagarna bli allt
kortare och kortare, Blommorna ha vissnat bort
och gräset är ej längre grönt. Nu är det ej
heller fåglar som flyga omkring och uppfylla
luften med glatt kvitter, utan det är den hårda
höstvinden, som tjutande far igenom de nakna
trädens grenar.
Ännu har folket inte hunnit bygga några
bostäder åt sig och så en dag börjar det snöa. Då
blevo de förskräckta. De visste av gammalt att
vintrarna voro långa och svåra. Nu insågo de
— fastän försent — att de utan nytta för sig
själva arbetat åt en annan.
Det lilla huset är nu ett stort sådant. Ägaren
har blivit högmodig och girig. Han har fått för
sig, att det, som folket samlat i hans lador
— emedan några andra ej funnos — tillhör
honom.
De visste ej var de skulle bo under den långa
och kalla vintern. Slutligen måste de vända sig
till husets ägare och be om tillåtelse, att bo i
det hus, som de byggt. Det fingo de. Men på
hårda villkor, mycket hårda. Nöden kan heller
— än så länge — aldrig vänta någon rättvisa.
Den girige bonden skulle få fem somrars skördar.
Allt måste en gång taga slut. Likaså vintern.
Det blev vår igen. Ifåglarna vände tillbaka från
söderns soliga länder.
Herrn på slottet — så kallades den girige
bonden — befallde dem nu att skynda sig att så
och plöja. Skörden skulle ju tillhöra honom. De
fingo ej tid att bygga sig ordentliga bostäder,
utan det blev blott små kojor. Men att göra
slottet större och större det fiogo de tid till, ty
slottsherrn ensam hade ju makten.
Ju rikare han blev desto fattigare blevo de.
Fälten gå vo rika skördar, men folket fick svälta.
Han tog allt, han, som inte gjorde något själv,
utan blott tog emot. Skördade frukterna av
andras arbete!»
Den gamle tystnade ett ögonblick. Mörkret
sänkte 8ig över den ivrigt lyssnande
ungdomsskaran, som flyttat sig närmare varandra fulla av
rädsla över den gråsvarta sommarnattens
underliga mörker och de besynnerliga skuggor, som
tycktes krypa ut ifrån den med ett
genomskinligt, dunkelt töcken omsvepta granskogen, och
åtföljda av det hemska ekot av nattfåglarnas
gällt ljudande locktoner i den oroliga natten.
Den gamle började på nytt:
»Nu kan jag berätta vad jag själv upplevat.
I slottet härskade ej längre den forne härskaren
utan det var hans äldste son. Denne visste inte
pä vad sätt slottet uppbyggts. Han visste ej att
grundvalarna vilade på ett olyckligt folks
förbannelser.
Han tyckte att det var fullt naturligt, att alla
skulle släpa och träla för honom. Yad angick
det honom, att de dogo av hunger, fastän han
kunnat mätta dem tiofalt. Han låtsades ej höra
de späda barnens skrik, då de förgäves sökte
suga mjölk ur sina mödrars tomma bröst.
Folket svalt ihjäl mitt ibland överflödet! Han
— slottsherrn — endast skrattade, då han såg
och hörde allt detta runt omkring sig. Han var
liksom ett av de djur — vampyrer kallade —
vilka suga blodet och livskraften ur andra
levande varelser.
Då ledo vi förfärligt och vi lida ännu. Djupa
sår fingo vi. Vem skall läka dem? Jo, ni!
Ungdomen skall göra det I Hos er finns friskt
strömmande blod, ni ha krafter. Varje år tåga vi ut
och mönstra våra skaror och hylla er på hoppets
dag. Det är den 1 maj. Då flyta floderna fria
från bojor — isen har brustit. Allt börjar leva
ett nytt liv i naturen. Allt börjar gro och växa.
Det blir knoppar och blommor.
Då komma vi arbetare tillsamman, som hela
året varit innestängda i trånga och kvava
fabriker och verkstäder. Vi tåga ut på stora, öppna
slätter. Då skola vi hålla gudstjänst. Röda
flaggor — samma färg, som rent och friskt blod
har — fladdra över våra huvuden. Våra hjärtan
klappa livligare då vi tänka på er — på
ungdomen. Det är ni, som slutligen skola segra. Eder
har förunnats den härliga lotten. Till eder står
vårt hopp. Ni skola aldrig svika vår heliga sak.
Troget skola ni städse hålla samman, stödja och
hjälpa varandra. Då måste ni segra».
Han tystnade. Men den hänförda
ungdomsskaran brast ut i ett klingande jubel, som ekade
långt bort över grantopparna och tycktes gå
morgonrodnaden till mötes, som svagt visade sig
i öster bebådande solens snara uppgång och en
ny dag.
M. K.
Man kan prenumerera
på »Solstrålen» å varje poststation.
Pris pr 1/i år 85 öre; */a år 55 öre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
