Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
olyckliga passion för bad gjorde ett hastigt slut
på hans liv.
En mycket kall vintermorgon var han
försvunnen, och vi hade redan förgäves sökt honom
i timtal — då vi slutligen funno hans lilla kropp
stelnad och kall i ett istäckt vattenämbar på
gården. Här hade han sökt sig ned genom den
tunna isskorpan för att bada. Yi kunde endast
förmoda, att den utomordentliga kölden orsakat
honom stelkramp, som haft hans drunkning till
följd.
Den kära fågeln hade ständigt yarit som ett
vänligt, milt solsken i vårt hus. Därför kostade
oss hans bortgång också många bittra tårar. Yår
enda tröst var tanken, att han under hela sitt
liv icke känt någon sorg eller smärta.
Eliza JBrighitoen.
Segersvärdet.
I svunna tider, då skogarna voro djupare och
större än nu, snåren ogenomträngligare, stigar
och vägar mera obanade, fanns en båld
riddersman. Rolv var hans namn.
Högt uppe på en borg, belägen på spetsen av
en klippa, hade han blivit född. Där hade han
levt alltsedan han var så liten att han sittande
på sin moders arm genom det smala fönstret i
riddarsalen skådat ut över de vida skogarna. Vid
samma fönster hade han stått som yngling, sett
de samma skogarna, om sommaren mjuka och
gröna, fulla av kvittrande fåglar och doftande
blommor, om vintern tunga och allvarsamma,
liksom slumrande under det kalla vita täcket.
Därifrån hade han sett örnarna med långa,
kraftiga vingslag försvinna hän över trädtopparna,
bliva allt mindre och mindre för att till sist
liksom smälta samman med himmelen. Ack, hur
gärna skulle han ej då hava velat vara en av
dem, få flyga ut i världen, känna luften vina
omkring sig, veta sig vara fri och stark.
Hemmet hade han även fått lämna i sinom tid. Det
var nu tre år sedan han en vacker vårmorgon
hade begivit sig därifrån, ridande sin vackra
skimmel, med faderns gamla svärd vid sidan
och hjärtat fullt av goda förhoppningar. Mycket
hade han sedan dess erfarit, många förväntningar
hade blivit gäckade, men ett hade han behållit
kvar: sin fria och starka vilja, sin tro på
framgången och lyckan. Denna lycka skulle nu, så
trodde han, förhjälpa honom till att finna det
förtrollade svärd, som ägde den egenskapen att
alltid skänka seger åt sin ägare. På toppen av
Solberget, under en stor sten, skulle det ligga.
I sju dagar hade han ridit genom allt
vildare och otillgängligare trakter, tomma på såväl
människor som djur. Vägen gick nu uppåt över
klippblock beklädda med hundraårig mossa, förbi
avgrunder så djupa att hans öga ej förmådde
tränga till des3 botten. Snart skulle han stå vid
sitt mål och då gällde det endast att vräka
undan stenen och så var svärdet hans. Många hade
försökt det före honom, men ingen hade lyckats.
Stenen hade motstått alla deras bemödanden,
och sorgsna hade de vänt tillbaka för att på
hemvägen uppslukas av en av de många
klyftorna; levande hade ingen kommit därifrån. På
detta tänkte dock ej Rolv; hos hans hjärtas
utvalda, hos stolts Gunhild dvalde3 hans tankar.
Skulle han väl någonsin få äga henne? I hans
öra klang ännu de stolta ord, varmed hennes
fader hade besvarat hans frieri: »Högt siktar du,
unge man; ej gifter jag min dotter åt förste,
namnlöse riddare. Rid ut i världen, vinn ära
och berömmelse, kom så åter, och då skall hon
kanske bliva din.» Lyckades han nu finna
svärdet, bleve det blott hans, vad kunde då motstå
honom. Och han skulle finna det, det kände
han. Bara framåt, framåt. När solen sjönk vid
synranden, stod han på toppen av berget; vid
hans sida låg stenen och därunder hans lycka.
Morgonen fann honom på samma ställe i färd
med att försöka lyfta undan den. Men nej, den
rörde 8ig icke. Dagen gick, det blev middag, och
ej ens en tum hade han lyckats rubba stenen.
Sorgsen satte han sig ned att vila; där låg
svärdet så nära och dock så långt borta. Men vad
hjälpte det att se ledsen ut, blev han bara
utvilad, så kunde han taga i med nya krafter, och
det måste gå, han visste det. Efter en stund
reste han sig, närmade sig stenen, grep glättigt
tag i den och lyfte. Och se, den rörde sig, lätt
förde han undan den, och där låg svärdet
blixtrande i solskenet. Jublande grep han det,
svängde det i luften, gjorde låtBade utfall och
hugg. Nu var det hans, ingen kunde taga det
ifrån honom, och Gunhild, ja, hon var även
hans. Mera kunde fadern väl ej begära. Muntert
svängde han sig i sadeln, i frustande galopp bar
det åstad över stenar och avgrunder hemåt, hem
till Gunhild.
På fyra dagar tillryggalade han samma väg,
som han förut behövt sju till, ytterligare fyra
dagar, och han skulle vara hos Gunhild. På
morgonen den åttonde red han över slätten, som
låg framför hennes faders borg, snabbt rann
marken bort under hästens hovar. — Men vad
var det för en människoskara, som stod där
nedanför borgen? Hörde han ej vapenslammer och
hästfrustningar? Vad stod på? Ivrigt manade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
