Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på hästen, red Upp en gammal bonde, som gick
på vägen framför honom, och frågade denne.
Visste han ej det? Det var ju borgherren, som
ställt till tornerspel, och priset var hans dotters
hand. Vredgad stötte kan sporrarna i hästens
sidor, i rasande fart gick det fram. I ett lopp
satte djuret över inhägnaden kring tornerplatsen
och med sänkt lans red han fram mot den
riddare, som stod där såsom segrare. Även denne
fällde sin lans, likt två hökar flögo de emot
varandra. Saftigt stötte lansarna mot
rustningarna och splittrades. Bägge sutto kvar i
sadlarna. Då grep Rolv sitt svärd, höjde det och
red ånyo emot sin fiende. Som en ljungeld
blixtrade svärdet i solskenet, snabbt haglade
hUggen ned på motståndarens huvud, bröst och
axlar. Snart segnade han ned; Rolv var segrare
och stolts Gunhild hans. — Så vann han sitt
hjärtas brhd, red hem till sin faders borg och
levde där Under många lyckliga år.
Men även sorgen nådde dit och visade sitt
dystra, grinande anlete. Det var pesten, som
kom. Först tog den Gunhild, sedan Rolvs
yngste son och så i tur och ordning de tre andra
barnen, endast Rolv förskonade den. Ja, varför
tog den ej också honom; varför blev han
ensam lämnad kvar utan maka och barn. Dyster
blev han till sinnes, aldrig såg man honom le
eller skratta.
Så kom bud, att fienden brutit in i landet
och konungen behövde hans hjälp. Lugnt tog
han ned sin rustning ifrån väggen, spände
svärdet kring livet och red ut följd av väpnare och
svenner. Men det var ej densamme Rolv, som
för ej så läDgesedan ridit ut för att söka sin
lycka och sin brud.
På en slätt långt borta i andra ändan av
landet fann han konungen omgiven av hären. Mitt
emot kunde man se fiendens tält lysa vita i
solen. Här stod så ett slag, som varade i tre
dagar. Under striden på en tredje dagen ser Rolv
en ofantlig kämpe närma sig. I handen håller
han en klubba, och för den faller allt, som
kommer i hans väg. Han når även Rolv. Förgäves
söker denne värja sig, med ett slag slår jätten
ner hans arm, ett annat träffar honom i huvu
det, så att han faller av hästen och segnar ned
på marken. Länge ligger han där, tills han
vaknar vid ett starkt ljussken. Framför sig ser han
då en underbar mö, från vars kläder ljuset
utstrålar. Hon böjer sig ned över honom, talar
och säger:
-t Genom din starka tro på lyckan och fasta
vilja fann du segersvärdet på Solberget. Så länge
du ännu ägde denna tro och denna vilja gick
allt dig väl i händerna och segern följde diit
svärd. Men när du började förtvivla, böjde din
rygg under motgången, då ägde det ej längre!
något värde för dig. Därför tar jag det
tillhaka till sin gamla plals, och där skall det ligga
tills någon, som är värdigare, finner det.
Knappt hade hon talat slut, förrän allt blev
mörkt igen. Sakta slöt Rolv ögonen och föll
tillbaka mot marken.
Sven Torsten.
Grönfinken.
En dag i början på sommaren fann jag på en
sandgång en stackars liten fågel, som ännu icke
kunde flyga. Han satt där alldeles orörlig och
tittade i höjden, som om han hoppades, att där
skulle komma någon hjälp, att en medlidsam
hånd eller ett deltagande hjärta skulle förbarma
sig över hans sorgliga belägenhet.
Jag tog den stackars lilla varelsen med mig
hem och pysslade om honom så gott jag kunde,
i det jag födde honom med ägg-gula blandad
med bröd och vatten. De små blodpännorna,
som snart växte fram, antydde de kommande
fjädrarna, av hans starka pipande kunde man
sluta sig till en god röst, och på koit tid växte
han upp till en ung grönfink av muntraste och
djärvaste slag. På grund av hans fina gröngula
färg kallade vi honom gröning, och hans
utveckling vidare ådagalade, att det var en alldeles
passande benämning.
Stackars gossel Han saknade föräldrar, som
kunde bibringa honom lärdom, och därför mötte
honom också det ena missödet efter det andra.
Så t. ex. lärde han känna fönsters och speglars
beskaffenhet först genom bittra erfarenhetsrön.
I det han flög häftigt emot dem, skadade han
sig till den grad, att vi ofta trodde honom vara
död, då vi togo upp honom från golvet, men
hans hårda lilla skalle motstod underbart dessa
ofta återkommande sammanstötningar, och hällde
man litet kallt vatten över hans huvud och en
droppe i hans strupe, repade han sig snart nog.
En gång störtade han sig med Bådan våldsamhet
i badet, att han var nära att drunkna, och en
annan gång föll han ned bakom en klädhängare,
där han var nära att kvävas. Vid andra tillfällen
var han nära att Btrypas mellan spjälorna i
buren. Med få ord: han genomgick det ena
livsfarliga provet efter det andra.
Redan vid mycket tidig ålder var han en stor
lustigkurre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
