Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Medan jag klädde mig, var hans största nöje
att föra mina saxar, synålar, knappar och vad
han annars kunde komma över, till
toalettbordets rand; här kastade han ned dem och flög så
tillbaka, vändande sitt livliga huvud om för att
se efter hur sakerna fallit. Vilka upptåg och
ofog av allehanda slag bedrev han icke! Han
var en mästare som få i konsten att bortsläpa,
bortkasta och vända upp och ned på saker, som
hans krafter rådde med. Och i trots av allt detta
var han ett hjärtevinnande litet djur, orädd i sin
tillit, älsklig i sina rörelser.
Han satte sig på mitt huvud, på mina
skuldror, ja till och med i mina bänder och hindrade
mig utan hänsyn i mitt arbete.
Dagarna tillbrakte han vanligen i sin bur.
Bredvid honom på samma bord hade en
domherre sin bostad: en underbart vacker fågel, men
otymplig och flegmatisk i högsta grad.
Domherren sjöng mycket vackert, och denna talang
beundrades mycket av vår gröning. Denna
uppehöll sig hälst så nära intill honom som möjligt,
klamrade sig fast vid taket av hans bur och
tittade Så ned på sin orörlige vän, vars sång han
efterhärmade så gott han förmådde. Domherren
däremot visade tydligt, att han alldeles icke ville
ha med gröningen att skaffa. De båda motsatta
lynnena voro för oss en källa till både skämt
och förvåning.
Vid måltiderna släpptes gröningen ut ur
buren, då han fick ostört njuta sin frihet och flyga
omkring i rummet. Men jag kan icke förtiga,
att hans strävande alltid gick ut på att göra
något ofog. Domherrens vattenkopp var fäst
utanpå buren medelst en ståltråd; att tråden kunde
viras kom gröningen snart på det klara med,
och så dröjde det icke länge, förrän vi fingo
bevittna, hur koppen störtade i golvet. Den
spju-vern hade dragit ut ståltråden. Sak samma gjorde
han med foderkoppen, som också ramlade i
golvet till hans synbara glädje. Han blev då
duktigt tillrättaviead, men han satte sig till
motvärn, i det han for uppbragt i höjden, slog
vingarna häftigt emot varandra och rasade med
vidöppet gap på det befängdaste sätt.
Utanför fönstret var upphängd en liten korg
med talg, som besöktes av de mest olikartade
fåglar; att iakttaga dessa små läckermunnar var
gröningens nöje. Han pipade och Bjöng, gungade
på rullgardinssnöret och roade sig åt deras tvister.
Solroskärnor voro hans största läckerbitar. Han
satte sig på min hand och tog sådana ur min
mun. Vi inrättade ett slags gunga, som
utgjordes av en lina och ett vridbart hjul; snart
förstod han hålla sig fast och gunga sig, under det
han flitigt plockade ut solroskärnorna, som voro
instuckna i linan.
När han blivit något över ett år gammal, och
jag var av den åsikten, att jag kunde lita på
honom, gjorde jag det vågade försöket att släppa
honom lös i det fria. Han lönade mitt förtroende
väl, ty snart roade han sig helt lugnt där ute.
Han fröjdade sig åt trädgrenarnas egendomliga
inrättning, smakade på de unga bladen och
knopparna och njöt övermåttan av alla dessa
nyheters behag. Men så kommo två sparvar
flygande och störde hans sinnesro, — han tog till
flykten, och sparvarna satte efter honom. Jag
hade alla skäl att ångra mitt försök, ty jag
fruktade, alt min lilla fågel skulle vara för alltid
förlorad! — Över en hel timme var han borta
— men då kom han tillbaka och förfogade sig
utan dröjsmål in i sin bur, som var utställd på
gräsmattan,
Det är besynnerligt, alt de vilda fåglarna så
snart upptäckt, att gröningen icke hörde hemma
bland dem, men jag förmodar, att han förrådde
hemligheten genom en ytterlig ängslan, och då
kunde vildarna icke undgå att driva sitt gyckel
med och jaga honom.
I nära två år var min gröning mig ett
ständigt nöje. Alltid, när jag kom i matsalen, var
mitt första göra att öppna gröningens bur.
Ögonblickligen flög han ut och bort till domherren,
som han hälsade med ett stilla pipande. Därpå
undersökte han, om hans vän hade något
överflödigt munförråd, som han kunde komma åt
mellan ståltrådsgallret, t. ex. ett salladsblad,
hirskorn eller dylikt. Sökte domherren hindra
hans tilltag, fäste han sig icke alls därvid.
Gröningen lät sig det stulna Bmaka av hjärtans lust
och flög så välbehagligt pipande ned på mattan,
där han vanligen fann ytterligare ett och annat,
som han åtrådde.
Efter iuggningen om sommaren var han
ovanligt stark och vacker, och hans flykt hade
vunnit utomordentligt i lätthet och djärvhet, så att
jag mången gång fruktade, att han skulle flyga
mot spegelrutorna och såra sig.
Det fruktade ögonblicket uteblev häller icke.
Såsom vanligt hade han under frukosten svävat
omkring i rummet, han hade slagit sig ned på
min finger för att snugga Big till en bit, han
hade badat med välbehag och därefter uppsökt
sin gunga, för att naska i sig än mera föda, han
njöt ännu samma morgon av livet i nog så fulla
drag. Jag lämnade rummet endast för några
ögonblick, men då jag återkom, låg den lilla
söta fågeln där på fönsterposten — orörlig, död!
Helt säkert hade han flugit med sådan
våldsamhet mot rutan, att han brutit halsen — och det
kostade honom livet.
Jag skall aldrig glömma vilken smärta jag
kände i detta ögonblick. Jag kan ännu icke i
denna dag tänka på min lilla älskling, min
gröning, utan att ögonen tåras. Ett ögonblick förut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
