Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett, tu, tre var den djupt nere i dyn.
Frampå hösten var ålen på väg till havet.
Den höll just på med att krypa över ängen.
Men gräset var inte så högt som på våren,
och bäst den kröp där, var det två stora
gossar, som fingo syn på den.
»En så’n otäck snok», sade den ene och
slog den över ryggen med sin käpp.
»Aj!» sade ålen.
»Det är inte någon snok», sade den andra
gossen. »Det är en ål.»
»Aj!» skrek ålen.
Bägge gossarna störtade sig över den och
grepo tag i den. Hur mycket den än vred
och vände på sig, hjälpte det dock inte. De
togo om den med båda sina händer och lyfte
upp den i vädret.
»En så’n en!» sade den ena av gossarna.
De gingo försiktigt, bärande den emellan
sig, men när de hade gått ett litet stycke,
gled den ifrån dem.
»Där sprang den kanaljen», sade den ena
av gossarna.
»Man måste slingra sig», sade ålen.
»Sätt efter honom!» skrek den andra gossen.
Strax därefter hade de fått fatt på den igen.
De stoppade den nu i den ena gossens mössa
och passade noga på den.
»Det var verkligen en präktig ål», sade
deras mor, när de kommo hem med den.
Därpå ropade hon på jungfrun.
»Det är bäst att Stina flår den genast»,
sade hon. »En så’n här ål har så mycket liv
i sig; den springer lika bra, antingen den är
på land eller i vatten.»
Stina tog tag i ålen med vänstra handen. I
den högra tog hon en skarp kniv.
Ratsch! Hon skar ett långt snitt nedåt
buken på den. Ålen vred sig, så att hon helt
förskräckt släppte den. I vinande fart sling*
sade den sig över köksgolvet.
»Ditt vämjeliga troll!» skrek Stina och sprang
efter den med kniven i handen.
»Man måste slingra sig», sade ålen.
»Vi måste genast sätta pannan på elden»,
sade Stinas matmor, »annars får vi aldrig livet
ur den.»
Hon satte pannan på spisen och lade smör
i den. Stina fångade ålen, flådde den färdig,
skar huvudet av den och doppade den i mjöl.
Därpå lade hon den i pannan. Elden spra*
kade och smöret fräste.
»Jag tror minsann, att fyren sprattlar ännu»,
sade Stina.
»Man måste sl — —»
Mer hann ålen inte säga, ty nu dog den.
(»Den stilla sjön.»)
De tomma rummen.
Sjökaptenen skulle göra en lång resa, och
denna gång ämnade han ta sin hustru och sin
lille gosse med sig. Allting var packat och
nedburet till fartyget. Gossen satt redan på
kuskbocken och Stina stod och grät.
»Hur länge ska vi vara borta?» frågade
den lille gossen.
»Ett helt halvår», sade hans far.
»Vem ska då bo i våra rum?»
»Där ska ingen bo. De ska stå alldeles
tomma, tills vi kommer hem igen.»
Kaptenen och hans fru satte sig i vagnen.
Vagnen rullade ned till fartyget, fartyget gled
ut ur hamnen, och Stina torkade sina ögon
och begav sig dit, där hon under familjens
bortovaro skulle vistas.
I sjökaptenens våning hade ett fönster bli*
vit satt på stormhake, och just då vagnen
rullade därifrån, flög en fluga in genom fönstret.
Den flög upp i taket och satte sig där
bland de andra flugorna. Men knappt hade
den satt sig, så föll den ned på bordet och
låg där på ryggen, sprattlade med sina sex
ben och skrattade, så att det sade kluck i den.
»Vad är det som är så roligt?» frågade de
andra flugorna.
Den fortsatte endast att skratta och kunde
inte få fram ett ord.
Flugorna satte sig runt omkring och sågo
på den. Tvestjärten bredde ut sina vingar —
det gör den endast, när det är något mycket
märkvärdigt på färde — och flög upp på bor*
det, där flugan låg. Loppan hoppade dit med
ett enda skutt och stirrade på den med sina
glupska ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
