Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BLOD.
Solen brände och jorden var så torr, att
det var rent förskräckligt.
Träd och buskar hängde med bladen, och
gräset var avsvett och gult, så att kon knap*
past kunde hitta ett grönt strå. Vattnet i ån
var så lågt, att fiskarna stötte på grund, och
bäcken hade sinat ut för länge sedan. Djuren
lågo i skuggan och kippade efter andan. På
många håll dogo både blommor och djur.
Tvåben och hans hustru och deras barn hade
det inte häller bra.
Den enda, som var riktigt belåten, var
ormen. Den sträckte ut sig mitt i solskenet
och tyckte, att livet var härligt.
»Skin bara, lilla sol», sade den. »Ju mer
desto bättre. Nu börjar jag nästan på att
märka, att jag lever.»
Men en dag kom rägnet.
Det var inte ett sådant där rägn, för vilket
man kan skydda sig med paraply eller som
man kan stå och vänta ut i en portgång. Det
störtade ned från skyarna, så att man inte
kunde se handen framför sig, och det rägnade
den ena dagen efter den andra, som om det
aldrig skulle upphöra. Det rasslade och trum*
made på de torra bladen, så att det överrös*
tade varje annat ljud. Ån började åter strömma,
och bäcken vaknade upp ur sin dvala och
porlade, som den aldrig förr hade porlat.
Hela jorden var som en törstig mun, som
drack och drack och aldrig kunde få törsten
släckt.
Överallt rådde också stor glädje.
Träden sträckte på sig och sköto nya skott
och gräset växte upp friskt och grönt ur
mullen. Blommorna satte knopp på nytt, fröna
sprucko, så att det kunde höras över hela
skogen, och fiskarna slogo muntert i vattnet.
Tvåben och hans familj sutto utanför sin
lövhydda och gladde sig med de andra.
Men rägnet fortfor. ’
Ån steg över sina bräddar, och Tvåbeii
blev rädd för att hans ö skulle dränkas i
vågorna. Vattnet slog även in genom hyddans
tak, så att det inte fanns en torr fläck där*
inne.
»Barnet fryser», sade hans hustru.
De bestämde sig nu för att lämna ön och
kommo endast med stort besvär över ån, så
djup var den redan. De vadade genom den
våta ängen och turade om att bära barnet.
Till slut funno de ett träd, som var så växt,
att de kunde vistas uppe i det. De flätade
ihop grenarna och byggde tak och tätade med
gräs och mossa på bästa sätt, och så hade de
en bostad åt sig igen;
»Hit upp når vattnet åtminstone inte», sade
han.
»Men det rägnar genom taket», sade hon.
»Barnet fryser och jag med.»
»Det är det, jag alltid har sagt», sade orangu*
tangen. »De ha varken päls eller något annat,
och de gå ett förskräckligt slut till mötes.»
»Ni skulle ha gett ungen maskar att äta,
fru Tvåben», sade näktergalsfrun. »Då hade
den vuxit mera. Mina ungar äro redan nästan
lika stora som jag själv.»
»Ni skulle ha lämnat den på ängen och
låtit den springa för sig själv, såsom jag till*
rådde er», sade madam hjort. »Då hade den
kunnat reda sig nu.»
»Lägg er på den», ropade rörsångerskan.
»På det sättet håller jag mina ungar varma.»
Fru Tvåben yttrade ingenting, men såg på
sin gosse, som skakade av köld.
’ »Det är i själva verket en fasligt bortskämd
unge», sade piggsvinsfrun. »Gud bevare oss ...
vad man ska göra, det ska man; och har man
fött barn till världen, måste man också ge
dem en ordentlig uppfostran. Men en sådan
där lymmel på ett halvt år, som ligger och
diar ännu — fy, det är en riktig skam. Stryk
skulle den ha och så ut i världen med den.»
»Det lönar sig inte att tala med det folket»,
sade madam hjort. »De vill inte ta reson;
och som man bäddar, får man ligga.»
Därmed gingo de sin väg. Fru Tvåben
satt i trädet; rägnet strömmade ned, och gossen
skrek av köld.
»Se på det dumma fåret där nere på ängen»,
sade hon. »Det går och har det skönt i sin
tjocka päls, medan min stackars söta, lilla
gosse måste ligga här och frysa.»
Tvåbert hörde väl, vad hon sade, mert han
svarade ej. En stund satt han tyst och fun*
derade. Därpå klättrade han ned ur trädet
och satte sig på marken, fortfarande försänkt
i tankar. Rägnet strömmade plaskande ned.
Däruppe i trädet skrek hans lille gosse av
köld. Ute på ängen gick fåret och betade.
Då reste Tvåben sig upp och gick fram
emot fåret. Under vägen tog han upp en vass
sten och gömde den i handen. Han gick
mycket långsamt och såg åt annat håll, så att
fåret inte skulle bli skrämt. Därpå störtade
han plötsligt över det med ett språng.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
