Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Bä*äh! Mördare . . . hjälp, . . — jag dörl»
skrek fåret.
Tvåben slog det i pannan med stenen, så
att det störtade till marken. Sedan ströp han
det med sina händer, tog det och släpade det
fram till trädet, där han hade sin bostad.
Med den vassa stenen skar han hål på
skinnet och började att flå av det med sina
naglar. Hans hustru kom ned och hjälpte
honom. De togo tänderna till hjälp, för att
det skulle gå fortare, men bäst det var, slutade
de upp och sågo på varandra med strålande
ögon.
»Så gott det smakar», sade han.
»Härligt», svarade hon. . »Låt oss skynda
oss att få pälsen åt gossen, så kan vi sedan
äta.»
Tvåben drack fårets blod och bet i köttet.
»Jag känner mig så stark som aldrig förr»,
sade han. »Nu må lejonet komma, så ska han
få med mig att göra.»
De flådde av skinnet och svepte det om
barnet, som genast somnade lugnt och gott.
Därpå släpade de upp resten av fåret i sitt
bo i trädet och satte sig att äta. För var bit
de togo kände de sig starkare och modigare.
De tänkte ej mera på kölden och rägnet utan
sutto tillsammans och talade om framtiden,
såsom de aldrig förr hade talat.
»Jag vill ha en sådan där fårpäls», sade hon.
»Det ska du få», sade han, under det att
han gnagade på ett ben. »Såvida vi inte få
tag i ett annat djur, som har än mjukare och
varmare hud. Jag vill också ha en päls . . .
Du ... vi kan spänna fårskinn under taket,
så kan det inte rägna in. I morgon går jag
ut och tar reda på flera får, slår ihjäl dem
och släpar hem dem.»
»Sedan äta vi dem», sade hon.
»Det kan du vara viss pål» sade han. »Var
dag ska vi äta kött. Det var riktigt väl, att
vi hittade på det här, för fiskarna i ån ha
börjat bli rädda för mig.»
»Tag dig bara till vara, så att du inte råkar
ut för någon olycka», varnade hon.
»Det ska jag nog», sade han. »Tidigt i
morgon går jag ned till ån och samlar flera
vassa stenar, ifall den, jag har, skulle komma
bort för mig. Vet du vad . . . jag sätter fast
en vass sten på spetsen av en gren . . . jag
binder fast den med en reva ... — en lång
gren, förstår du. Då kan jag träffa fåret, innan
jag kommer för nära det . . . jag kan kasta
med grenen ... ty de bli naturligtvis rädda
för mig, när de få veta, att jag har dödat ett
av dem.»
Under det att de sutto och talade på detta
sätt, hade alla skogens djur samlats på ängen
alldeles som den första natten, när de nya
djuren voro komna.
»Tvåben har slagit ihjäl fåretl» skrek grå»
sparven och skyndade vidare med nyheten,
ehuru han var alldeles våt och ruggig av
rägnet.
»Tvåben har mördat fåret och kon och
geten!» skrek kråkan och slog med de våta
vingarna.
»Stopp», sade kon. »Annu är jag, Gud ske
lov, levande, men jag är i alla fall på det
högsta upprörd.»
»Tvåben har dödat alla djuren i skogen»,
viskade räven.
Så rusade alla ned på ängen för att få reda
på, hur det hängde ihop. Lejonet stod stolt
mitt ibland djuren med upplyft huvud.
»Vad är detta för ett väsen?» frågade han.
»Får jag lov att yttra mig?» sade orangu»
tangen och räckte upp ett finger. »Jag satt
där borta i palmen och såg alltsammans. Det
var förskräckligt.»
»Du är egentligen jävig», sade lejonet. »Det
är din egen släkt, du vittnar emot.»
»Släkt på mycket långt håll», svarade orangu*
tangen. »Oändligt långt håll. Jag vill påminna
om att jag uttryckligen har frånsagt mig allt
ansvar för dessa Tvåbens, som bara äro en
skam för släkten. — Jag satt således i trädet
och såg, hur han kom rusande, kastade sig
över fåret och ströp det. Därpå släpade han
det stackars djuret bort till trädet, där han
bor. Jag smög mig efter och såg, huru han
flådde det. Hustrun hjälpte honom, och sedan
satte de sig i trädet och åto.»
»År det allt?» frågade lejonet. »Jag har
ätit upp många får i mina dar, om jag också
föredrar hjortar. Varför skulle inte Tvåben
ha lov att ta sig en bit kött, när han har lust
till det?»
»Om jag får säga något, så vill jag påminna
om mina ord, när vi sist var samlade här»,
sade kon. »Du kan gott tala, som du gör, ty
dig kan Tvåben inte göra något ont. Det är
oss andra, han vill åt. I alla fall borde du ta
dig i akt. Han kan bli en farlig medtävlare.
Om han får många barn och de äta upp alla
fåren.»
»Så finns ju alltid korna kvar», inföll lejo*
net och log, så att dess fruktansvärda tänder
lyste.
»Just det», svarade kon och drog sig för*
siktigt ett stycke tillbaka. »Turen kommer
nog snart till korna, nu har han fått blodad
tand. Han ser rysligt blodtörstig ut. Jag ar
så säker på att bli uppäten, som om jag redan
vore det.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
